söndag 1 mars 2015

Knausgård sexan

Min kamp 1 läste jag för ungefär fyra år sedan, och nu är läsprojektet avslutat. För det mesta har det varit givande, särskilt ettan, tvåan, femman och nu då sexan.

Min kamp 6 av Karl Ove Knausgård kan grovt indelas i tre teman: reaktionerna på de fem tidigare delarna, Hitlers liv, hustrun Lindas sjukdom.

För mig som själv har gett ut några böcker är skildringen av författarens vånda när böckerna utkommer i viss mån bekant. Visst är man orolig - känner någon igen sig, blir någon sårad? I Knausgårds fall var det solklart att många skulle blir sårade. Hans uttalade ambition var ju att vara absolut ärlig, även i fråga om identiteten på de personer han berättade om.

I sexan avslöjar han att han trots allt hade prutat en del på ärligheten. Till exempel del fyra är tydligen en riktigt traditionell roman i den meningen att namn och andra markörer är utbytta så att det inte ska framgå vilka personer det handlar om. Ur läsarens synvinkel tror jag ändå inte det spelar någon större roll. Åtminstone upplevde jag del fyra som precis lika trovärdig som de övriga delarna. Slutsatsen blir kanske då att även en "fiktiv" roman kan vara autentisk.

Avsnittena om hur romanen tas emot av läsarna, av kritikerna och av dem som figurerar i böckerna är oerhört underhållande, ibland nästan farsartat roliga, trots att Knausgård själv oupphörligt har förskräcklig  ångest. Hans sätt att skildra sin egen ångest är helt enkelt obetalbar.

Problemet med sexan är, som många har konstaterat före mig, den fruktansvärt sega och utdragna Hitler-essän. Precis som om Knausgård plötsligt tappat tron på sitt eget projekt, att berätta om sitt liv. Sitt liv, inte Hitlers liv. Konstigt. I och för sig är essän tidvis ganska intressant, för det är klart att en person som Hitler är intressant. Men den är alltför lång och råddig. Tio sidor skulle ha räckt utmärkt för att föra fram budskapet.

Men efter det störande elementet blir Knausgård lyckligtvis sig själv igen, och den avslutande beskrivningen av hustruns sjukdom är helt mästerlig. En eloge till Linda som gått med på att detta publicerades! Någonstans läste jag att hon hade sagt: Det hemska är inte att han skrev om det, det hemska är att det hände.

Och det kunde ju stå som motto för hela den beundransvärda, uppriktiga, självutlämnande romansviten, som jag tror har tröstat många människor med jobbiga liv. Skönlitteratur när den är som bäst, skönlitteratur som tröst och rentav ett slags vägledning.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar