Tre systrar

Som teaterälskare tycker jag att upplägget i Lars Sunds roman är genialt. Att ha en amatörteaterpjäs som utgångspunkt är en strålande idé. Däremot gillar jag inte idén med en extra berättare. För mig skulle Lars Sund själv ha dugt alldeles utmärkt som berättare utan någon draghjälp.

Tre systrar och en berättare är en brett upplagd episk roman med ett myller av karaktärer i både huvud- och biroller. De tre "systrarna" känns högst autentiska och också tidsandan är på pricken. Till och med den lesbiska kärlekshistorien är trovärdigt skildrad, vilket i mitt tycke är en prestation av en manlig författare.

Sunds underfundiga berättarstil kommer bäst till sin rätt i de många skrönorna, av vilka vissa är oemotståndligt roliga. Min favorit är kvinnan med den skräckinjagande förmågan att förvandla karlar till svin!

Som helhet lider boken en smula av att den inte är en helhet - utan endast en tredjedel. Vad jag förstår är den tänkt som första delen i en trilogi. Men det dröjer ju förmodligen ganska länge innan följande del kommer ur trycket, så vissa delar av paketet borde ha knutits ihop redan nu.

Ändå är det helt klart att boken, precis som Minkriket, hade förtjänat en Finlandia-kandidatur. Den höjer sig en bra bit över flera av kandidaterna, så orsaken måste ligga i språket. Orättvist!