De flesta av oss med rötter i skärgården har väl en viss förkärlek för skärgårdsromaner. Allt är så välbekant, den karga naturen, stormarna, båtarna, fiskafänget. Det är sina egna förfäders historia man läser när man läser Stormskärs Maja, eller varför inte en norsk motsvarighet - De osynliga av Roy Jacobsen.
De osynliga skiljer sig ändå en del från den traditionella skärgårdsromanen. Jag väntar till exempel hela tiden nervöst på den ofrånkomliga drunkningsdöden - som dock till min glädje uteblir.
Romanen lär ha blivit väldigt populär både i Norge och Sverige. Själv är jag inte helhjärtat förtjust. Jag gillar beskrivningen av naturen och vädret, men personskildringen känns ytlig. Människornas tankar, känslor och samtal bara antyds, kargt och poetiskt visserligen, men samtidig oengagerande och alltför kyligt för min smak.
Någon stor läsupplevelse blev De osynliga inte för mig, trots det välbekanta temat.
De osynliga skiljer sig ändå en del från den traditionella skärgårdsromanen. Jag väntar till exempel hela tiden nervöst på den ofrånkomliga drunkningsdöden - som dock till min glädje uteblir.
Romanen lär ha blivit väldigt populär både i Norge och Sverige. Själv är jag inte helhjärtat förtjust. Jag gillar beskrivningen av naturen och vädret, men personskildringen känns ytlig. Människornas tankar, känslor och samtal bara antyds, kargt och poetiskt visserligen, men samtidig oengagerande och alltför kyligt för min smak.
Någon stor läsupplevelse blev De osynliga inte för mig, trots det välbekanta temat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar