Krambambuli

Sigrid Backman räknas till de finlandssvenska klassikerna. Att läsa henne känns lite sorgligt - hon är så bra, och hon är så bortglömd. Hon dog år 1938, och i början av 60-talet gavs två av hennes romaner ut i nytryck - Ålandsjungfrun och Bostadsbolaget Sjuan i Lergränden. Och redan då, för femtio år sedan, stod det i förordet: Hennes små böcker står visst mest på antikvariatens hyllor och försvinner kanske småningom också från denna sista reträttplats på bokmarknaden.

Ålandsjungfrun utspelar sig namnet till trots i Östnyland. Den handlar om hur inbördeskriget drabbar en idyllisk liten by. Bostadsbolaget Sjuan igen handlar om invånarna i ett hus i Helsingfors, förmodligen Rödbergen där författaren själv var bosatt.

Böckerna känns fortfarande fräscha, som klassiker ska göra, personerna är äkta och man får en fascinerande inblick i finlandssvensk vardag för hundra år sedan. Här finns också roliga ord som jag minns  från min barndom och som inte längre används särskilt mycket, om alls - behej, krambambuli, nippertippa.

Att Sigrid Backmans romaner inte längre blir lästa på samma sätt som t.ex. Sally Salminens Katrina har kanske ändå sin förklaring i att de inte är så storslaget episka. De tar slut för snabbt. Läsaren skulle gärna ha följt personernas liv under en längre tid.