Kan just undra hur många av mina blogginlägg som börjar med att jag häpet konstaterar att jag igen stött på en för mig helt okänd svensk författare. Hur många romanförfattare finns det egentligen därborta i det fjärran Sverige?
Nu är det dags igen. Jessica Kolterjahn debuterade redan 2007 och först nu upptäcker jag alltså hennes författarskap.
Debutromanen Ut ur skuggan är en bok som förefaller anspråkslös. Språket är enkelt, berättelsen avskalad. Ändå omspänner boken en relativt lång tidsrymd och persongalleriet är stort. Med små medel lyckas författaren beskriva en stor värld.
Boken handlar om en ung kvinna som dras till både män och kvinnor. Det hela utspelas på 1920- och 30-talen, då lesbisk kärlek ju ännu inte var något man kunde vara öppen med. Historien är inte på något vis märkvärdig eller unik, men boken är sympatisk och stämningsfull. Jag gillar också det att homosexualiteten är en naturlig del av berättelsen utan att lyftas upp som något omåttligt tragiskt. Dessutom är boken ganska spännande.
Kolterjahns roman nummer två är jag däremot inte så förtjust i. Den heter Nattfjäril och uppges bygga på en gammal amerikansk spökhistoria. Boken beskriver två kvinnors parallella livsöden på 1800-talet, den ena är gift med en skurk och försörjer sig på bedrägerier och prostitution, den andra är svårt sjuk.
Jag inser att romanen är skickligt skriven, språket är vackert i all sin tragik, stämningen är genuint kuslig och dyster. Men jag vill inte läsa det här. Det är alltför deprimerande. Inga ljusglimtar finns i de två kvinnornas liv, allt är kallt och ruggigt och grått. Att intrigen är lite deckaraktig gör inte det hela roligare.
Kolterjahn är i alla fall en författare som jag är glad att jag har upptäckt. Nu har hon utkommit med sin tredje roman som handlar om Karin Boye. Den ser jag fram emot att läsa.
Nu är det dags igen. Jessica Kolterjahn debuterade redan 2007 och först nu upptäcker jag alltså hennes författarskap.
Debutromanen Ut ur skuggan är en bok som förefaller anspråkslös. Språket är enkelt, berättelsen avskalad. Ändå omspänner boken en relativt lång tidsrymd och persongalleriet är stort. Med små medel lyckas författaren beskriva en stor värld.
Boken handlar om en ung kvinna som dras till både män och kvinnor. Det hela utspelas på 1920- och 30-talen, då lesbisk kärlek ju ännu inte var något man kunde vara öppen med. Historien är inte på något vis märkvärdig eller unik, men boken är sympatisk och stämningsfull. Jag gillar också det att homosexualiteten är en naturlig del av berättelsen utan att lyftas upp som något omåttligt tragiskt. Dessutom är boken ganska spännande.
Kolterjahns roman nummer två är jag däremot inte så förtjust i. Den heter Nattfjäril och uppges bygga på en gammal amerikansk spökhistoria. Boken beskriver två kvinnors parallella livsöden på 1800-talet, den ena är gift med en skurk och försörjer sig på bedrägerier och prostitution, den andra är svårt sjuk.
Jag inser att romanen är skickligt skriven, språket är vackert i all sin tragik, stämningen är genuint kuslig och dyster. Men jag vill inte läsa det här. Det är alltför deprimerande. Inga ljusglimtar finns i de två kvinnornas liv, allt är kallt och ruggigt och grått. Att intrigen är lite deckaraktig gör inte det hela roligare.
Kolterjahn är i alla fall en författare som jag är glad att jag har upptäckt. Nu har hon utkommit med sin tredje roman som handlar om Karin Boye. Den ser jag fram emot att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar