I början av den finlandssvenska klassikern Mörkrets kärna finns en passage där huvudpersonen som barn berättar för en äldre bekant att hon vill bli författare när hon blir stor. Men problemet är att hon inte vill skriva om händelser, bara om människor. Den vuxne ger henne lugnande besked: Man behöver inte skriva om händelser, de viktigaste böckerna handlar om hurdana människorna är.
Det är tydligt att händelser, dvs intrig, inte är särskilt viktigt för Marianne Alopaeus. Mörkrets kärna saknar en klar, dramaturgisk intrig, i stället handlar den just om hurdana människorna är. Första delen utspelas i Finland före kriget, sedan flyttar huvudpersonen till Frankrike. Hon jobbar som journalist och förälskar sig i olika män -men mest består boken av funderingar och diskussioner.
Det som huvudpersonen främst grubblar över är människans värde. I botten finns en sorg över den rasism som präglat hennes uppväxt. Bokens första avsnitt beskriver huvudpersonens kärlek till en judisk pojke som inte accepteras av den konservativa finlandssvenska högborgerligheten.
Betraktelserna över rasismens starka grepp även i ett så kallat civiliserat samhälle är sorgligt aktuella och gör att boken känns fräsch ännu femtio år efter att den kom ut. Sedan finns det annat som känns mindre fräscht. Även om huvudpersonen ofta betonar att hon är lika fri som en man är hennes kärlekshistorier präglade av det traditionella genusmönstret - kvinnan längtar och förhärligar, mannen är upptagen av annat.
Mörkrets kärna är inte särskilt lättläst. Filosoferandet blir ofta rätt svårgreppat. Men emellanåt gnistrar det till i helt underbara miljöskildringar från ett svunnet högrestånds-Helsingfors eller ett poetiskt Paris.
I bokcirkeln var vi av olika åsikt om boken. En del tyckte spretigheten och bristen på egentlig handling var charmigt, andra tyckte boken var enbart jobbig. Vi var i alla fall eniga om att inget förlag antagligen skulle ge ut boken idag utan en grundlig omredigering.
Det är tydligt att händelser, dvs intrig, inte är särskilt viktigt för Marianne Alopaeus. Mörkrets kärna saknar en klar, dramaturgisk intrig, i stället handlar den just om hurdana människorna är. Första delen utspelas i Finland före kriget, sedan flyttar huvudpersonen till Frankrike. Hon jobbar som journalist och förälskar sig i olika män -men mest består boken av funderingar och diskussioner.
Det som huvudpersonen främst grubblar över är människans värde. I botten finns en sorg över den rasism som präglat hennes uppväxt. Bokens första avsnitt beskriver huvudpersonens kärlek till en judisk pojke som inte accepteras av den konservativa finlandssvenska högborgerligheten.
Betraktelserna över rasismens starka grepp även i ett så kallat civiliserat samhälle är sorgligt aktuella och gör att boken känns fräsch ännu femtio år efter att den kom ut. Sedan finns det annat som känns mindre fräscht. Även om huvudpersonen ofta betonar att hon är lika fri som en man är hennes kärlekshistorier präglade av det traditionella genusmönstret - kvinnan längtar och förhärligar, mannen är upptagen av annat.
Mörkrets kärna är inte särskilt lättläst. Filosoferandet blir ofta rätt svårgreppat. Men emellanåt gnistrar det till i helt underbara miljöskildringar från ett svunnet högrestånds-Helsingfors eller ett poetiskt Paris.
I bokcirkeln var vi av olika åsikt om boken. En del tyckte spretigheten och bristen på egentlig handling var charmigt, andra tyckte boken var enbart jobbig. Vi var i alla fall eniga om att inget förlag antagligen skulle ge ut boken idag utan en grundlig omredigering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar