Jag är ingen vän av "spänningsromaner" men det är klart att det finns bättre och sämre även av den sorten. Barn 44 av Tom Rob Smith är säkert inte den sämsta i genren.
Handlingen utspelar sig på 1950-talet i Sovjetunionen, där huvudpersonen är officer i säkerhetstjänsten. Han försöker lösa en ruskig mordgåta samtidigt som han själv blir offer för Stalintidens paranoida förföljelser.
Författaren har lyckats bra med att återskapa den kusliga stämningen i Stalins Sovjet. Ibland kommer jag rentav att tänka på Lidia Tjukovskajas mästerverk Det tomma hemmet, som beskriver den för Stalinterrorn typiska utfrysningsprocessen på en arbetsplats. Tjukovskajas berättelse är självupplevd medan Barn 44 förstås bygger på skriftliga källor. Författaren är född 1979, till hälften engelsk och till hälften svensk. Mot den bakgrunden är hans träffsäkra beskrivning av tidsandan under Stalineran en verklig prestation.
Vad själva deckarelementet beträffar är det däremot rena snömoset och saknar all trovärdighet. Vissa avsnitt i intrigen är nästan parodiskt dramatiska, och tidvis frossar författaren i vidriga detaljer. Ändå ska jag inte alls sticka under stol med att jag sträckläste den tjocka luntan. Författaren har förmågan att hålla läsaren i ett järngrepp.
Slutintrycket av boken är blandat. Som renodlad historisk roman skulle den ha varit imponerande, som deckare är den i mitt tycke usel.
Boken lär ha filmats och ska snart ha premiär. För min del tänker jag inte se den, för jag misstänker att den kommer att vara outhärdligt våldsam.
Handlingen utspelar sig på 1950-talet i Sovjetunionen, där huvudpersonen är officer i säkerhetstjänsten. Han försöker lösa en ruskig mordgåta samtidigt som han själv blir offer för Stalintidens paranoida förföljelser.
Författaren har lyckats bra med att återskapa den kusliga stämningen i Stalins Sovjet. Ibland kommer jag rentav att tänka på Lidia Tjukovskajas mästerverk Det tomma hemmet, som beskriver den för Stalinterrorn typiska utfrysningsprocessen på en arbetsplats. Tjukovskajas berättelse är självupplevd medan Barn 44 förstås bygger på skriftliga källor. Författaren är född 1979, till hälften engelsk och till hälften svensk. Mot den bakgrunden är hans träffsäkra beskrivning av tidsandan under Stalineran en verklig prestation.
Vad själva deckarelementet beträffar är det däremot rena snömoset och saknar all trovärdighet. Vissa avsnitt i intrigen är nästan parodiskt dramatiska, och tidvis frossar författaren i vidriga detaljer. Ändå ska jag inte alls sticka under stol med att jag sträckläste den tjocka luntan. Författaren har förmågan att hålla läsaren i ett järngrepp.
Slutintrycket av boken är blandat. Som renodlad historisk roman skulle den ha varit imponerande, som deckare är den i mitt tycke usel.
Boken lär ha filmats och ska snart ha premiär. För min del tänker jag inte se den, för jag misstänker att den kommer att vara outhärdligt våldsam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar