Romanen Ryssar är såna som gillar björkar av Olga Grjasnowa fick översvallande recensioner när den kom ut på svenska ifjol, översatt från tyska.
Författaren är född i Azerbajdjan och numera bosatt i Tyskland, precis som bokens huvudperson Masja. Masja är jude, förälskar sig i män och kvinnor av olika nationaliteter, bland dem en tysk som dör. Hon far till Israel för att jobba men känner sig obekväm med den israelisk-palestinska konflikten och återvänder till Tyskland.
Teman som invandring, judendom, kulturkrockar, tyskhet, ryskhet, Mellanöstern och så vidare är utan tvekan intressanta, men författaren lyckas inte behandla ett enda av sina ämnen på ett intressant sätt. Händelser och människor glider in och ut i berättelsen utan att man får något grepp om dem. Inte ens pojkvännens tragiska död känns berörande.
Jag fattar inte hur det kommer sig att alla fallit så totalt i farstun för denna virriga historia. Ingredienserna till en fängslande berättelse finns, men de flyter lösryckta omkring i soppan. En och annan vitsig formulering räcker inte till för en fullödig roman.
Jag kommer att tänka på en pro gradu-avhandling som min gamla professor Göran von Bonsdorff en gång berättade om. Den handlade om påvestolen och hade en mycket utförlig titel. Men enligt professorn skulle en korrektare titel ha varit "Ditt och datt om påvestolen". Så känner jag också inför denna roman.
Författaren är född i Azerbajdjan och numera bosatt i Tyskland, precis som bokens huvudperson Masja. Masja är jude, förälskar sig i män och kvinnor av olika nationaliteter, bland dem en tysk som dör. Hon far till Israel för att jobba men känner sig obekväm med den israelisk-palestinska konflikten och återvänder till Tyskland.
Teman som invandring, judendom, kulturkrockar, tyskhet, ryskhet, Mellanöstern och så vidare är utan tvekan intressanta, men författaren lyckas inte behandla ett enda av sina ämnen på ett intressant sätt. Händelser och människor glider in och ut i berättelsen utan att man får något grepp om dem. Inte ens pojkvännens tragiska död känns berörande.
Jag fattar inte hur det kommer sig att alla fallit så totalt i farstun för denna virriga historia. Ingredienserna till en fängslande berättelse finns, men de flyter lösryckta omkring i soppan. En och annan vitsig formulering räcker inte till för en fullödig roman.
Jag kommer att tänka på en pro gradu-avhandling som min gamla professor Göran von Bonsdorff en gång berättade om. Den handlade om påvestolen och hade en mycket utförlig titel. Men enligt professorn skulle en korrektare titel ha varit "Ditt och datt om påvestolen". Så känner jag också inför denna roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar