Ända sedan jag första gången slog upp en bok av Anne Tyler - antagligen någon gång på 80-talet - har hon varit en av mina absoluta favoriter. Och jag var inte den enda som gillade henne. Jag minns att till och med Kjell Westö nämnde henne som en förebild i en intervju, eventuellt på 90-talet. I ett skede tycktes hennes böcker finnas överallt, man såg dem i högar på vartenda lopptorg - hon hade varit en bokklubbsförfattare vars böcker i tusental postades ut till den läsande allmänheten.
Jag tror jag har läst alla Tylers romaner som översatts till svenska. Men när jag för några år sedan läste Och var hör du hemma? blev jag lite orolig. Det verkade som om Tyler tappat stinget. Samma känsla fick jag när jag läste hennes senaste, Farväl för nybörjare. Den är visserligen småtrevlig men också lite småtråkig.
Farväl för nybörjare handlar om en lätt handikappad man som förlorar sin hustru på ett överraskande sätt. Efter den dramatiska inledningen bär det utför - och det ovanliga händer att en Tyler lämnar mig oberörd. Hennes karaktärer som brukar vara oemotståndliga i sin charmiga vardaglighet känns plötsligt riktigt ointressanta. Skrämmande!
Nervöst beslöt jag mig för att genast läsa den föregående Tylern som hade blivit oläst - Påminnerskan heter den. Lättad kunde jag konstatera att det här igen var den gamla goda Anne Tyler. Ett myllrande familjeliv, originella karaktärer, rolig dialog, och framför allt, kloka funderingar om livet och ödet. Allt väl alltså. Förutom att det här ju inte är hennes nyaste bok. Hoppas följande igen blir en fullträff.
Jag tror jag har läst alla Tylers romaner som översatts till svenska. Men när jag för några år sedan läste Och var hör du hemma? blev jag lite orolig. Det verkade som om Tyler tappat stinget. Samma känsla fick jag när jag läste hennes senaste, Farväl för nybörjare. Den är visserligen småtrevlig men också lite småtråkig.
Farväl för nybörjare handlar om en lätt handikappad man som förlorar sin hustru på ett överraskande sätt. Efter den dramatiska inledningen bär det utför - och det ovanliga händer att en Tyler lämnar mig oberörd. Hennes karaktärer som brukar vara oemotståndliga i sin charmiga vardaglighet känns plötsligt riktigt ointressanta. Skrämmande!
Nervöst beslöt jag mig för att genast läsa den föregående Tylern som hade blivit oläst - Påminnerskan heter den. Lättad kunde jag konstatera att det här igen var den gamla goda Anne Tyler. Ett myllrande familjeliv, originella karaktärer, rolig dialog, och framför allt, kloka funderingar om livet och ödet. Allt väl alltså. Förutom att det här ju inte är hennes nyaste bok. Hoppas följande igen blir en fullträff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar