Undrar om jag någonsin har läst en isländsk bok som jag riktigt skulle ha tyckt om. I så fall har jag glömt det. Det mesta jag minns av isländsk litteratur har varit dystert och ganska trist.
Priset i dysterhetsgenren torde tas av Vigdis Grimsdottirs roman Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon från 1989. Det är en fullkomligt nattsvart historia om en flicka som växer upp i en svårt sjuk familj. Pappan är bipolär och begår självmord, mamman är deprimerad, dottern råkar ut för incest, hon prostituerar sig, blir misshandlad osv osv. Det är faktiskt ingen ände på eländet och inte en enda ljusglimt lyser upp karaktärernas hopplösa liv under berättelsens gång.
Nu är det ju inte så att jag inte skulle kunna gilla böcker med svåra teman. Men det finns en gräns. Det måste finnas något slags hopp, något slags värme, som det finns också i själva livet. Annars känns det inte trovärdigt och intressant helt enkelt.
Vi läste romanen i min bokcirkel och påminde oss den gamla sanningen att det är svårt att göra bra litteratur av idel lycka och glädje. Men litteratur om hemskheter och fasor blir inte automatiskt bra. Dock var inte alla i cirkeln lika negativt inställda som jag. En del tyckte att författarens språk är så suggestivt att man sugs in i berättelsen.
Priset i dysterhetsgenren torde tas av Vigdis Grimsdottirs roman Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon från 1989. Det är en fullkomligt nattsvart historia om en flicka som växer upp i en svårt sjuk familj. Pappan är bipolär och begår självmord, mamman är deprimerad, dottern råkar ut för incest, hon prostituerar sig, blir misshandlad osv osv. Det är faktiskt ingen ände på eländet och inte en enda ljusglimt lyser upp karaktärernas hopplösa liv under berättelsens gång.
Nu är det ju inte så att jag inte skulle kunna gilla böcker med svåra teman. Men det finns en gräns. Det måste finnas något slags hopp, något slags värme, som det finns också i själva livet. Annars känns det inte trovärdigt och intressant helt enkelt.
Vi läste romanen i min bokcirkel och påminde oss den gamla sanningen att det är svårt att göra bra litteratur av idel lycka och glädje. Men litteratur om hemskheter och fasor blir inte automatiskt bra. Dock var inte alla i cirkeln lika negativt inställda som jag. En del tyckte att författarens språk är så suggestivt att man sugs in i berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar