Krambambuli

Sigrid Backman räknas till de finlandssvenska klassikerna. Att läsa henne känns lite sorgligt - hon är så bra, och hon är så bortglömd. Hon dog år 1938, och i början av 60-talet gavs två av hennes romaner ut i nytryck - Ålandsjungfrun och Bostadsbolaget Sjuan i Lergränden. Och redan då, för femtio år sedan, stod det i förordet: Hennes små böcker står visst mest på antikvariatens hyllor och försvinner kanske småningom också från denna sista reträttplats på bokmarknaden.

Ålandsjungfrun utspelar sig namnet till trots i Östnyland. Den handlar om hur inbördeskriget drabbar en idyllisk liten by. Bostadsbolaget Sjuan igen handlar om invånarna i ett hus i Helsingfors, förmodligen Rödbergen där författaren själv var bosatt.

Böckerna känns fortfarande fräscha, som klassiker ska göra, personerna är äkta och man får en fascinerande inblick i finlandssvensk vardag för hundra år sedan. Här finns också roliga ord som jag minns  från min barndom och som inte längre används särskilt mycket, om alls - behej, krambambuli, nippertippa.

Att Sigrid Backmans romaner inte längre blir lästa på samma sätt som t.ex. Sally Salminens Katrina har kanske ändå sin förklaring i att de inte är så storslaget episka. De tar slut för snabbt. Läsaren skulle gärna ha följt personernas liv under en längre tid.

Klaustrofobisk seglats

Min farfar drunknade en stormig natt på 30-talet. Kanske den tragiska händelsen i släkthistorien förklarar min fascination för berättelser om dramatiska färder på det livsfarliga havet.

Och sådana finns det gott om.  Den senaste jag läst heter Gale och är skriven av den svenska romandebutanten Karl Eder. Boken handlar om fyra personer som seglar över Atlanten, och den lär bygga på författarens egna erfarenheter.

Gale är en roman i det lilla formatet, men den är intensiv och spännande. Det är inte bara havet som är farligt här - också den psykologiska utsattheten i den lilla båten blir ett allt större hot ju längre seglatsen framskrider. Som läsare drabbas man av en krypande klaustrofobi.

Jag läste ett par recensioner av boken i svenska tidningar och kunde konstatera att en del ansåg boken mästerlig, andra tyckte den var tråkig. Själv var jag oavbrutet fascinerad, både av berättelsen i sig och av det fina språket.

Ett äktenskap i kris

Vad jag vet är kvinnor kring 50-60 de flitigaste bokläsarna. Ändå finns det betydligt fler romaner som handlar om 30-åriga singelkvinnor på jakt efter en partner, än vad det finns romaner om mormödrar med krisande äktenskap.

Nu har jag i alla fall hittat en riktig godbit för femtiplussare - Torsdagarna i parken av Hilary Boyd. Den handlar om en 60-årig yrkeskvinna vars man blir väldigt besvärlig när han blir pensionerad. Boken är en bladvändare och jag kunde inte lägga den ifrån mig innan jag läst ut den.

Något skönlitterärt mästerverk kan man knappast ändå kalla boken. Jag irriterades av vissa alltför konstruerade svängar i händelseförloppet, och någon humor att tala om finns här inte. Men karaktärerna känns äkta och beskrivningen av det jobbiga äktenskapet är trovärdig. "Har kärleken ett bästföredatum?" frågas det på pärmen.

Vi får också veta att det är den brittiska författarens skönlitterära debut. En riktig fullträff!

En bortglömd berättare

Jag köpte sex romaner av Sigge Stark på loppis, och i ett huj hade jag läst dem alla. Sigge Stark är väl idag så gott som bortglömd, men på 1940-50-60-talen var hon Sveriges kanske mest lästa författare. Hennes böcker såldes i miljonupplagor, och hon skrev faktiskt 115 romaner!

Sigge Starks författaröde känns ändå sorgligt att läsa om. Hon betraktades som en värdelös underhållningsförfattare, och förlagen skinnade henne hänsynslöst. Någon upprättelse har hon väl egentligen aldrig fått, än idag anses mig veterligen hennes böcker vara litterärt undermåliga.

De sex romaner jag i rask takt plöjde igenom gav ändå en lite annan bild av det föraktade författarskapet. Visst är det frågan om underhållningslitteratur, men som sådan högklassig och njutbar. Karaktärerna är inte alldeles endimensionella, intrigen är dramaturgiskt intressant, miljöskildringen träffande. Handlingen utspelar sig alltid på landsbygden, myter och skrönor spelar en viss roll, naturens skönhet finns i bakgrunden. Ibland kommer man rentav att tänka på Selma Lagerlöf.  Sigge Stark är kanske något av en "Selma Lagerlöf light".

De sex romaner som jag läste heter Bortbytingen, När månblekan blommar, Inga skymmande skuggor, Drömmaren och torvan, Kärlekens makt samt Bert Bertilson.

Av dem tyckte jag särskilt mycket om Drömmaren och torvan, som handlar om ett högst omaka par, en drömsk poet och en jordnära bondflicka. Gammaldags romantik förvisso, men samtidigt en  träffande sociologisk studie.

Sigge Stark är också politiskt korrekt - i När månblekan blommar tar kärleken slut då huvudpersonen
får veta att hans fästmö vägrat hjälpa judar att fly från det ockuperade Norge.

Nobelprisäckel

Ibland undrar man verkligen vad det är för perversa sadister som sitter i Svenska Akademien. Gång på gång ger de nobelpriset till författare som skriver vidriga böcker om hjärtlösa känslokalla människor som begår hemska handlingar. Efter att ha läst ett sådant mästerverk är man deprimerad, lamslagen och övertygad om att världen är en faslig plats. Dessutom känner man att man aldrig mer vill läsa en bok i sitt liv.

Så känner jag just nu efter att ha kämpat mig igenom Det röda fältet av fjolårets nobelpristagare Mo Yan. Det är nästan 500 sidor våld och blod. Variga sår, yxor som spräcker skallar, småflickor som mördas, folk som styckas och flås levande, hjärnsubstans som sprutar, stinkande lik, flygande kroppsdelar, våldtäkter, misshandel, utslagna tänder etc etc. Allt detta refereras utan att man har någon som helst kontakt till de människor som drabbas, de passerar förbi i en aldrig sinande ström och som läsare är man inte det minsta berörd av deras öden.

Det finns fina krigsskildringar som berör en djupt. Det här är inte en av dem. Jag vet inte vad det här är. Vem vill läsa sådant här? Varför har författaren belönats med nobelpriset?

Mardrömslikt om moderskap

Cilla Naumann är kanske en av Sveriges skickligaste romanförfattare. Jag har läst mycket av henne, nu senast Springa med åror som nominerades till Augustpriset ifjol.  Ingen tvekan om att boken är bra, och jag sträckläste den.

Men hundraprocentigt förtjust är jag ändå inte. Boken utspelar sig på två plan, dels handlar den om en barndomsvänskap, dels om ett jobbigt moderskap. Bokens huvudperson får en lätt utvecklingsstörd son, och beskrivningen av hennes ångest för att det ska gå illa för pojken är gastkramande. Så gastkramande att jag t.o.m. drömde mardrömmar under den tid då jag läste boken.

Till råga på allt är det här en bok där författaren redan på första sidan låter läsaren veta att det kommer att sluta illa. Som läsare har man alltså inget hopp alls om ett lyckligt slut.

Ur författarens konstnärliga perspektiv förstår jag mycket väl att den här boken måste sluta som den gör. Men som läsare (och mamma!) vill jag bara protestera.

Vissa böcker är fantastiskt bra, men om de gör en illa till mods är de kanske inte bra just för en själv.

Glädjebud: en rolig författare!

Mitt tyska projekt framskrider. Nu har jag bekantat mig med 2 av de 18 tyska författare som kommer till bokmässan i Helsingfors i höst.

Fast någon tvättäkta tysk är Vladimir Kaminer inte. Han flyttade till Berlin från Ryssland som 23-åring, i samband med Sovjetunionens upplösning.

Jag läste först Militärmusik och sedan debutboken Ryssdisco - i den ordning jag fick dem från bibban. Det visade sig vara kronologiskt helt rätt, för Militärmusik handlar om författarens liv i Sovjet medan Ryssdisco utspelar sig strax efter ankomsten till Tyskland.

Medan jag läste de här båda böckerna småkluckade jag hela tiden av skratt. De är så vansinnigt roliga! Kaminer är en av de där gudabenådade författarna som får en att undra varför man själv går omkring och är irriterad och ångestladdad  när livet ändå är en helkomisk historia.

Tyvärr såg jag på Wikipedia att bara två av Kaminers böcker har översatts till svenska. Hoppas det är fel. Jag vill läsa fler!!!