Ett livsviktigt budskap till mänskligheten

Alla tycks läsa Ensam i Berlin just nu. Och naturligtvis då också trendiga jag.

Ensam i Berlin av tysken Hans Fallada har som roman en lite liknande historia som John Williams Stoner - bortglömd i decennier trycks den nu i stora upplagor. Oundvikligt, egentligen - en bok som den här måste helt enkelt förr eller senare återupptäckas.

Romanen utspelar sig i Berlin i början av 1940-talet. Kriget är i full gång och Hitlers regim sprider död och fasa också på hemmaplan. Den här gången handlar det om "ariska tyskar" - i fokus står ett äkta par som avskyr regimen och försöker motarbeta den så gott de kan. Vi får en mardrömslik bild av hur det gick till under  nazisternas omänskliga skräckvälde. Berättelsen har autentisk bakgrund.

Trots att boken är en riktig tegelsten med ett ibland nästan outhärdligt innehåll är den förvånansvärt lättläst. Författarens stil är enkel, till och med humoristisk, personteckningen är mustig och levande. Dessutom känns boken just nu kusligt aktuell - vilket jag verkligen önskar att den inte gjorde. Jag har hört folk säga att den är som en beskrivning av stämningen i dagens Ryssland. Och visst - censur, åsiktsförtryck, ett blodigt krig. Likheterna finns där. Tyvärr.

Trots att Ensam i Berlin utan tvivel är ett litterärt mästerverk - som det står på pärmen - har jag några smärre anmärkningar. Några av bipersonerna tar alltför mycket plats, och vissa händelseförlopp känns relativt ointressanta. Som helhet är den ändå en av de stora romanerna med ett livsviktigt budskap till mänskligheten.

En författare att lägga på minnet

Kan just undra hur många av mina blogginlägg som börjar med att jag häpet konstaterar att jag igen stött på en för mig helt okänd svensk författare. Hur många romanförfattare finns det egentligen därborta i det fjärran Sverige?

Nu är det dags igen. Jessica Kolterjahn debuterade redan 2007 och först nu upptäcker jag alltså hennes författarskap. 

Debutromanen Ut ur skuggan är en bok som förefaller anspråkslös. Språket är enkelt, berättelsen avskalad. Ändå omspänner boken en relativt lång tidsrymd och persongalleriet är stort. Med små medel lyckas författaren beskriva en stor värld.

Boken handlar om en ung kvinna som dras till både män och kvinnor. Det hela utspelas på 1920- och 30-talen, då lesbisk kärlek ju ännu inte var något man kunde vara öppen med. Historien är inte på något vis märkvärdig eller unik, men boken är sympatisk och stämningsfull. Jag gillar också det att homosexualiteten är en naturlig del av berättelsen utan att lyftas upp som något omåttligt tragiskt. Dessutom är boken ganska spännande.

Kolterjahns roman nummer två är jag däremot inte så förtjust i. Den heter Nattfjäril och uppges bygga på en gammal amerikansk spökhistoria. Boken beskriver två kvinnors parallella livsöden på 1800-talet, den ena är gift med en skurk och försörjer sig på bedrägerier och prostitution, den andra är svårt sjuk.

Jag inser att romanen är skickligt skriven, språket är vackert i all sin tragik, stämningen är genuint kuslig och dyster. Men jag vill inte läsa det här. Det är alltför deprimerande. Inga ljusglimtar finns i de två kvinnornas liv, allt är kallt och ruggigt och grått. Att intrigen är lite deckaraktig gör inte det hela roligare.

Kolterjahn är i alla fall en författare som jag är glad att jag har upptäckt. Nu har hon utkommit med sin tredje roman som handlar om Karin Boye. Den ser jag fram emot att läsa.

Finlandssvenskt mörker

I början av den finlandssvenska klassikern Mörkrets kärna finns en passage där huvudpersonen som barn berättar för en äldre bekant att hon vill bli författare när hon blir stor. Men problemet är att hon inte vill skriva om händelser, bara om människor. Den vuxne ger henne lugnande besked: Man behöver inte skriva om händelser, de viktigaste böckerna handlar om hurdana människorna är.

Det är tydligt att händelser, dvs intrig, inte är särskilt viktigt för Marianne Alopaeus. Mörkrets kärna saknar en klar, dramaturgisk intrig, i stället handlar den just om hurdana människorna är. Första delen utspelas i Finland före kriget, sedan flyttar huvudpersonen till Frankrike. Hon jobbar som journalist och förälskar sig i olika män -men mest består boken av funderingar och diskussioner.

Det som huvudpersonen främst grubblar över är människans värde. I botten finns en sorg över den rasism som präglat hennes uppväxt. Bokens första avsnitt beskriver huvudpersonens kärlek till en judisk pojke som inte accepteras av den konservativa  finlandssvenska högborgerligheten. 

Betraktelserna över rasismens starka grepp även i ett så kallat civiliserat samhälle är sorgligt aktuella och gör att boken känns fräsch ännu femtio år efter att den kom ut. Sedan finns det annat som känns mindre fräscht. Även om huvudpersonen ofta betonar att hon är lika fri som en man är hennes kärlekshistorier präglade av det traditionella genusmönstret - kvinnan längtar och förhärligar, mannen är upptagen av annat.

Mörkrets kärna är inte särskilt lättläst. Filosoferandet blir ofta rätt svårgreppat. Men emellanåt gnistrar det till i helt underbara miljöskildringar från ett svunnet högrestånds-Helsingfors eller ett poetiskt Paris. 

I bokcirkeln var vi av olika åsikt om boken. En del tyckte spretigheten och bristen på egentlig handling var charmigt, andra tyckte boken var enbart jobbig. Vi var i alla fall eniga om att inget förlag antagligen skulle ge ut boken idag utan en grundlig omredigering.

Mordgåta under Stalinterrorn

Jag är ingen vän av "spänningsromaner" men det är klart att det finns bättre och sämre även av den sorten. Barn 44 av Tom Rob Smith är säkert inte den sämsta i genren.

Handlingen utspelar sig på 1950-talet i Sovjetunionen, där huvudpersonen är officer i säkerhetstjänsten. Han försöker lösa en ruskig mordgåta samtidigt som han själv blir offer för Stalintidens paranoida förföljelser.

Författaren har lyckats bra med att återskapa den kusliga stämningen i Stalins Sovjet. Ibland kommer jag rentav att tänka på Lidia Tjukovskajas mästerverk Det tomma hemmet, som beskriver den för Stalinterrorn typiska utfrysningsprocessen på en arbetsplats. Tjukovskajas berättelse är självupplevd medan Barn 44 förstås bygger på skriftliga källor. Författaren är född 1979, till hälften engelsk och till hälften svensk. Mot den bakgrunden är hans träffsäkra beskrivning av tidsandan under Stalineran en verklig prestation.

Vad själva deckarelementet beträffar är det däremot rena snömoset och saknar all trovärdighet. Vissa avsnitt i intrigen är nästan parodiskt dramatiska, och tidvis frossar författaren i vidriga detaljer. Ändå ska jag inte alls sticka under stol med att jag sträckläste den tjocka luntan. Författaren har förmågan att hålla läsaren i ett järngrepp.

Slutintrycket av boken är blandat. Som renodlad historisk roman skulle den ha varit imponerande, som deckare är den i mitt tycke usel.

Boken lär ha filmats och ska snart ha premiär.  För min del tänker jag inte se den, för jag misstänker att den kommer att vara outhärdligt våldsam.

Briljant om psykisk sjukdom

För några dagar sedan fick jag ett tips om att man får köpa En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides i inbunden form på Akademen för 2 euro. Möjligtvis finns den fortfarande kvar, och då är det nog bäst att bara gå och köpa den!

Eugenides lär för c tio år sedan ha gjort enorm succé med romanen Middlesex som jag helt missade, så En kärlekshandling är för min del den första bekantskapen med den amerikanske författaren. Och romanen är verkligen amerikansk, i ordets bästa bemärkelse. Intrigen är omsorgsfullt utformad, personerna känns verkliga, berättandet är detaljerat men ändå smidigt och levande.

Romanen är ett triangeldrama som utspelas i akademisk miljö. (Aka-porr lär man nuförtiden kalla böcker som skildrar den akademiska världen, inhämtar jag när jag skummar recensionerna av boken.) Men det som är briljant i den här boken är inte kärleksskildringarna, utan skildringen av den bipolära sjukdom som en av huvudpersonerna lider av.

Sällan läser man en så inträngande, trovärdig och hjärtskärande beskrivning av hur det är att leva med psykisk sjukdom. Bara för den sakens skull lönar det sig att läsa boken, men också intrigen i övrigt och den fina personskildringen gör sitt till att göra den till en riktig bladvändare.

För litteraturvänner finns här dessutom massor av roliga hänvisningar till litterära klassiker. Boken har ändå inte fått särskilt bra recensioner, åtminstone i Sverige. Konstigt. Om inte det här är en bra roman, hur ska en bra roman då se ut?

Finlandia: Ungdomsminnen

Olli Jalonens Miehiä ja ihmisiä hörde till årets Finlandiakandidater. Romanen är en traditionell berättelse om en ung man som genomgår sina första vuxenerfarenheter gällande arbete, kärlek och kamratskap.

Händelserna i boken sammanfaller med mina egna ungdomsår, och mycket känns därför bekant på ett smånostalgiskt vis - den tidens musiker och politiker, till exempel. Och det är ju trevligt.

En annan sak som jag gillar med boken är att den inte är överdrivet sorglig. Föräldrarna är inga alkoholiserade busar, arbetsgivaren på sommarjobbet är visserligen snål men ändå rätt hygglig. Det enda riktigt hemska i boken är den behandling som huvudpersonens utvecklingsstörde kompis råkar ut för. Tidstypiskt också det - i dag är mobbning av personer med utvecklingsstörning ju inte alls accepterat, även om det säkert förekommer.

Romanen är alltså sympatisk, ibland lite gripande, ibland lite humoristisk. Ändå kändes den väldigt trög och jag såg aldrig fram emot att försjunka i den utan läste pliktskyldigast ett stycke då och då. Är man bortskämd med Knausgårds uppväxtskildring där varje mening riktigt vibrerar av intensitet?

Gripande om pälsfarmare

Årets finlandssvenska romaner ringar verkligen in vitt skilda zoner i Svenskfinland. Peppe Öhman som jag skrev om i mitt förra inlägg skildrar innerstadssnobbar i Helsingfors, Karin Erlandsson beskriver livet på en österbottnisk pälsfarm. Kontrasten kunde knappast vara större.

Erlandssons Minkriket rör sig på ett område som har behandlats synnerligen sparsamt, om alls, i skönlitteraturen. Ändå bjuder pälsfarmarnas liv på större dramatik än många andra yrkesgruppers. Hotet från djurrättsaktivister hänger ständigt över farmarna samtidigt som de drastiska svängningarna i inkomstnivån gör livet till en ekonomisk berg- och dalbana.

I Minkriket följer vi en familj under tre generationer. Beskrivningen av vardagslivet på pälsfarmen är realistisk och har säkert krävt en hel del research. De tragiska händelser som drabbar familjen kunde i viss mån inträffa i vilken familj som helst, men själva pälsfarmningen och dess stränga villkor tillför ytterligare en sorglig dimension i berättelsen.

Minkriket är en gripande bok som man sträckläser med hjärtat i halsgropen. Precis som när det gäller Peppe Öhmans roman förundrar och gläder jag mig över hur levande och aktuell den finlandssvenska skönlitteraturen är just nu. Jag läste Minkriket efter att ha plöjt igenom ett antal tjocka och tröga finska Finlandiakandidater, och kände mig riktigt sur: Minkriket är bättre än samtliga sex kandidater. 

Den enda invändningen jag har mot boken gäller slutet. Där släpper plötsligt författarens realistiska grepp och intrigen blir skönlitterärt krystad.