Palestiniernas lidande

Om det är någon som känner för att gråta så är Morgon i Jenin av Susan Abulhawa den rätta boken. Själv grät jag som en kran, vilket jag egentligen inte är så förtjust i att göra. Romanen var definitivt för sorglig för min smak.

Morgon i Jenin handlar om en palestinsk familjs öden från tiden för staten Israels tillkomst fram till 2000-talet. Att det finns gott om sorg och tragedi för en författare att ösa ur på det temat är klart.

Jag liksom många med mig har läst oräkneliga skildringar av judarnas lidanden under nazismen. Av någon anledning har det däremot skrivits mycket lite om palestiniernas öde efter andra världskriget, åtminstone skönlitterärt. Det har till och med sagts att Abulhawas bok är den första episka berättelsen om det palestinska folket.

Litterärt är boken ojämn. Emellanåt känns den storslagen, men så kommer det långa stycken som är störande banala - det gäller särskilt kärleksskildringarna. Gripande är den trots det, och som dokument över ett drabbat folk är den verkligen intressant.

Boken väcker naturligtvis också en hel del tankar om den politiska situationen i Mellanöstern. Författaren - själv palestinier -serverar ingen lösning på en bricka, annat än möjligen på ett personligt plan. För några av huvudpersonerna blir det nämligen happy end - de gör som författaren själv och flyttar till USA.

Årets finlandssvenska skräll

Mathias Rosenlunds Kopparbergsvägen 20 skrällde till riktigt ordentligt när den kom ut i höstas. I boken beskriver Rosenlund öppet hur det känns att vara fattig - ett pinsamt och nedtystat ämne som de flesta verkligen inte vill förknippas med.

I det finska Finland har boken väckt en viss häpnad, enligt myten kan ju finlandssvenskar egentligen inte vara fattiga. Och i Svenskfinland har boken lett till en ställvis nästan aggressiv debatt, där författaren har anklagats för att vara en bortskämd gnällspik bland annat.

Många har deltagit i debatten utan att ha läst boken, vilket jag tycker är helt i sin ordning. Huvudsaken är att fattigdom och marginalisering diskuteras, inte sopas under mattan, och Rosenlund kan vara stolt över att vara den som satte igång debatten.

Själva boken är liten till formatet och man läser den snabbt. Ingen tvekan om att Rosenlund har litterär talang, många stycken kunde fungera lösryckta för sig som aforismer eller one-liners. Det är poetiskt och berörande, men jag skulle ändå ha önskat mig ett konkretare berättande, fler anekdoter, fler personporträtt. Fyllisarna i Myrbacka till exempel  figurerar ibland i marginalen - de kunde ha framträtt tydligare som levande personer.

Det känns ändå som att det viktiga med den här boken är själva ämnet, själva debatten. Min läsecirkel hade besök av författaren som på ett sympatiskt och övertygande sätt sprider sitt stillsamma budskap om att alla människor i vårt land inte mår bra. För mig känns det svårt att skilja på bok och person i det här fallet. Rosenlund och Kopparbergsvägen är ett fenomen helt enkelt. Ett fenomen av sällsynt slag i Svenskfinland.

Storslaget - eller nästan

Trots sitt omfång - 630 sidor - är De obotliga optimisternas klubb en bok som man läser hastigt och lustigt. Den är rolig, spännande, djupsinnig, allt man kan önska sig av en tjock roman.

Boken, skriven av fransk-algeriska Jean-Michel Guenassia, handlar om en parisisk pojke som blir bekant med några östeuropeiska flyktingar på ett café där de spelar schack och filosoferar om livet. Det låter härligt, och det är det också, ställvis. Här finns massor av gripande livsöden och kloka tankar, det är en bok man trivs i.

Ändå irriterar romanen mig ibland. För det första finns här onödiga utvikningar som är alltför långa och tröga och borde ha skurits ned. För det andra känns skildringen av pojkens konfliktfyllda familj oengagerande, trots att den ges rätt mycket plats i boken. Och för det tredje figurerar här liksom i massor av andra manliga uppväxtskildringar den typiska kvinnliga klichékaraktären: en vacker, sorgsen kvinna som beter sig mystiskt och plötsligt bara försvinner. Usch vad trött jag är på den kvinnan som dyker upp som ett brev på posten i romaner av det här slaget.

Men i stort sett alltså en medryckande bok. Särskilt förtjust är jag i scenerna där de östeuropeiska flyktingarna med sina tragiska öden i bagaget sitter och försöker bena ut det gåtfulla livet.

En Breivik före Breivik

Den norska författaren Gaute Heivolls roman Innan jag brinner har blivit en stor framgång, den har vunnit Norges motsvarighet till Finlandiapriset och översatts bland annat till finska.

Boken är en nattsvart historia om en ung man vars liv går helt snett. Han isolerar sig allt mer och utvecklas till en hänsynslös pyroman. Parallellen till Breivik känns ofrånkomlig - men Heivolls bok utkom faktiskt före tragedin på Utöyar.

Boken väckte blandade känslor i min bokklubb. En del av oss tyckte mycket om den, andra tyckte den var tråkig. Själv var jag inte särskilt förtjust. Något spänningsmoment fanns inte i boken, efter att författaren redan i början avslöjat hur det hela skulle komma att sluta. Vidare hade jag svårt att klara av den dystra, hopplösa stämningen och i synnerhet - typiskt mig - den fasansfulla sorg som drabbade pyromanens föräldrar.

Till råga på allt saknade jag hela tiden Knausgård. I en parallellberättelse i romanen berskriver Heivoll sin egen utveckling till författare på ett sätt som för tankarna till Knausgård, men utan Knausgårds humor och förmåga att komma sina romanfigurer in på livet.

Det kan inte vara lätt att vara manlig författare i Norge idag. Skuggan av Knausgård måtte vara rätt så knäckande.

Skyll inte på folket!

På bokmässan i Göteborg hamnade jag av en slump rakt in i ett brandtal om eurokrisen av journalisten Kajsa Ekis Ekman.  Hon är en verklig uppenbarelse, karismatisk, vacker och oerhört vältalig.  Hennes bländande retorik fick mig att på stående fot köpa två böcker om eurokrisen.

Ekmans egen bok Skulden - eurokrisen sedd från Aten är ett resultat av hennes långa vistelser i Grekland. Hon har träffat massor av människor och vi får en helt hjärtskärande bild av det förtvivlade läget i landet. Nog är det otroligt hur lite vi vet och verkar beröras av att ett europeiskt folk håller på att gå under.

Här hos oss hyser många fortfarande uppfattningen att den grekiska krisen beror på slöhet och ohederlighet hos det grekiska folket. Ekmans bok ger en annan, mycket tragisk bild av ett folk som låtit sig luras både av de stora internationella bankerna och av den grekiska politiska och ekonomiska eliten. "Skyll inte på folket" skrev Kajsa Ekis Ekman som dedikation i mitt exemplar av boken.

Stefan de Wylders bok Eurokrisen är en informativ genomgång av valutaunionen EMU:s historia. Författarens tes är att en gemensam valuta från första början var ett ödesdigert misstag. En gemensam valuta passar för länder med likartad ekonomi, inte för länder som står på så olika nivå som t.ex. Tyskland och Grekland.

Boken är kanske inte alldeles enkel att läsa, men inget som har med nationalekonomi att göra är ju sådär alldeles glasklart. De som sköter om det hela och fattar besluten förstår inte heller hur saker och ting fungerar, konstaterar de Wylder. Jag antar att det stämmer, annars skulle väl situationen inte se ut som den gör idag.

Av de här två böckerna är de Wylders kanske närmast avsedd för den som har nationalekonomi som särintresse, medan Ekmans bok kan läsas av alla. Den som har läst hennes bok kan inte längre vara likgiltig för rapporteringen från Grekland.

En skildrare av mannens själsliv

Ibland dyker det upp författare som varenda människa verkar ha läst, utom man själv. Ett exempel är Jonathan Tropper. Jag hörde om honom först alldeles nyligen, tack vare ett tips på Facebook. Författaren höjdes till skyarna i så övertygande ordalag att jag genast beställde hans böcker från bibban.

Den första jag läste, Konsten att tala med en änkling, handlar som titeln antyder om en man vars fru har dött. Boken går ut på att han bearbetar sin sorg. Trots det allvarliga temat är boken skriven  i en humoristisk och underhållande ton som uppenbarligen är författarens varumärke.

Jag kan inte säga att jag blev direkt besviken på boken, men det störde mig att den så tydligt är uppbyggd enligt en typisk bestseller-modell. Problem och konflikter är inplacerade på lämpliga ställen för att den dramaturgiska kurvan ska funka, och från första början vet man ganska exakt hur det hela kommer att sluta.

Nästa bok jag läste heter Fördelarna med en kollaps. Den handlar om en man som är deppad efter sin skilsmässa. Till en början känns den mer seriös än den föregående, men ganska snart börjar bestseller-hjulen rulla på välkänt sätt.

Massor med pluspoäng blir det  för författarens roliga one-liners,hans humor och fyndiga formuleringar. Han har också en fin förmåga att skildra mannens själsliv, och emellanåt tycker man faktiskt att han är otroligt bra. Men som sagt, bestseller-konceptet irriterar. Det är som med en viss typ av amerikanska filmer, först är de gedigna och trovärdiga tills plötsligt alltihop dränks i sentimentalitet.

Finlandia: Vinnaren?

In i det sista var jag ganska säker på att det blir Kjell Westö som tar hem årets Finlandiapris, men efter att ha läst kandidatbok nr 6 har jag ändrat mig.

Asko Sahlbergs Herodes är ett så mastodontiskt och imponerande verk att det känns otänkbart att det inte skulle vinna. Tänk att sätta sig ner och skriva 700 sidor om en gestalt från antiken. Man baxnar.

Men är boken bra då? Jo, den är bra. Miljö- och personskildringen känns äkta, språket är vackert, intrigen är spännande. Historien vaknar sannerligen till liv. (Inte för att det i och för sig är så trevligt att återvända till en tid då barnamord och kvinnoförtryck ansågs som helt normalt...)

Boken har jämförts med Mika Waltaris klassiska storverk och det ligger säkert något i den jämförelsen. Ett lika oemotståndligt sug som Sinuhe egyptiern har den kanske inte, men visst får man liknande vibbar.

Vissa anmärkningar har jag ändå. Boken kunde med fördel ha förkortats med ett par hundra sidor. Nu finns här vissa avsnitt som mer känns som historiebok än som roman. Antalet personer kunde ha skurits ned och huvudpersonerna i stället fördjupats. Men det känns småaktigt att kritisera detaljer när helheten är så gedigen.

Jag är alltså ganska övertygad om att det blir Sahlberg som tar hem priset. Även om jag förstås inte vet vad Asko Sarkola har för preferenser. Väljer Asko S. Asko S.?

Min personliga favorit är boken ändå inte, utan där ligger Westö och Koskinen på delad första plats.