Fasansfulla händelser i Finlands historia

Då och då stöter man på finlandssvenska rollfigurer i finska böcker, mera sällan dock som huvudpersoner. Men i romanen Malmi, 1917 av Jenni Linturi är det två svenskspråkiga systrar, Elisabeth och Ingeborg Karlqvist, som står i fokus.

Romanen utspelar sig strax före inbördeskriget i Malm, idag en förort till Helsingfors men på den tiden ett lantligt bysamhälle. Förutom de två finlandssvenska systrarna kretsar handlingen också kring tre finskspråkiga bröder, söner till ortens nämndeman. Inbördeskriget har ännu inte brutit ut men i Malm förekommer redan blodiga sammandrabbningar mellan utblottade arbetslösa och traktens besuttna.

Eftersom huvudpersonernas språktillhörighet ofta nämns i boken var jag först orolig för att författaren skulle omhulda den gamla klichén om "svenskatalande bättre folk". Så är det lyckligtvis inte. Finsk- och svenskspråkiga är lika goda kålsupare då det gäller att slå ner de fattiga - vilkas språktillhörighet i sin tur inte betonas i boken. Bra så. Det fanns ju gott om svenskspråkiga i arbetarklassen i Helsingfors på den tiden.

Jag liksom säkert många andra har fällt många tårar då jag läst om de hjärtslitande händelserna under inbördeskriget. Men den här romanen lämnar mig fullkomligt oberörd. De mest fasansfulla händelser skildras kliniskt och korthugget. Personernas repliker känns stela och konstlade. Det är som om ingen skulle reagera på det som händer, inte ens författaren själv. I början av boken beskrivs till exempel mordet på familjen Karlqvists hushållerska och faderns älskarinna, men händelsen passerar utan någon större uppmärksamhet. Mycket underligt.

Jag får intrycket att författaren har ansträngt sig för att skapa ett kylslaget, vackert språk. Men det språket passar inte alls in på en så här upprörande berättelse. Boken har prisats i många recensioner, men för mig är den stendöd.

Elak alkoholist och dålig författare

Det finns alkoholister som är otroligt rara och snälla, men den svenske författaren och konstnären Stig Claesson (känd också under signaturen Slas) hörde uppenbarligen inte till dem. Av boken Blåbärsmaskinen att döma var han snarare en ganska elak alkoholist.

Boken är skriven av sonen Nils Claesson och utkom för några år sedan. Porträttet av den populära Stig Claesson är föga smickrande. Han var egocentrisk och manipulativ. Ändå är sonens bild av fadern inte heltigenom dyster, här finns försonande drag. Stig var färgstark och hade en absurd humor. "Det kunde finnas ett tillstånd av lekfullt allvar hos familjen Claesson. Stig kunde titta på någon av sina mer abstrakta målningar och säga att den föreställde ett stekt ägg i rymden."

In i det sista tog Nils hand om sin gravt alkoholiserade pappa. Slutkapitlen om de sista åren i Slas liv är gripande.

Efter att ha läst Nils skildring av den berömda fadern blev jag förstås nyfiken på hans böcker. Stig gav ut nästan hundra böcker, så hur ska man välja? Nils har själv rekommenderat en handfull, men just dem fick jag inte tag på. Jag valde i stället fyra stycken som råkade finnas på Helmet.

Tyvärr måste jag säga att ingen av de fyra var i min smak. Jag tyckte faktiskt de var riktigt dåliga, trots intressanta teman. Män i min ålder (1992) och Det lyckliga Europa (2001) skildrar Stigs resor i Ungern och Jugoslavien och kunde följaktligen ha varit väldigt intressanta, men stilen är krystad och tillkämpat korthuggen på ett sätt som allvarligt stör själva berättelsen.

Man måste det man önskar (1997) är en kärlekshistoria mellan två äldre människor i en liten by, ett bra ämne men förstört av den sönderhackade berättarstilen. Bäst av de fyra är kanske Sov du så diskar jag (2004), också den en kärlekshistoria mellan två äldre personer. Här finns vissa roliga formuleringar om äktenskapet som höjer poängen. Boken är illustrerad av författaren, och av teckningarna att döma var han definitivt bättre som konstnär än som författare.

Det är ju möjligt att jag råkat välja ut de fyra sämsta böckerna av Slas, men den saken får förbli outredd. Fler böcker av Stig Claesson blir det knappast för min del. Däremot gillade jag Blåbärsmaskinen. Den kändes ärligare och mer angelägen än faderns böcker.

Obama är svart

Världssuccén Americanah av nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie är en bok som gör att världen känns lite mer hemtam. Ett avlägset land som Nigeria där jag aldrig har satt min fot börjar kännas som om jag hade bott där ett bra tag.

Huvudpersonen i romanen studerar och jobbar några år i USA för att sedan återvända till hemlandet Nigeria. I USA skriver hon en uppmärksammad blogg om rasism, och rasism är också det grundläggande temat i hela boken.

Författaren har en fenomenal förmåga att förmedla sina iakttagelser till läsaren, under nästan 600 sidor formligen bombarderas man med intryck, analyser och nya insikter. Ibland blir det lite för mycket av det goda, antalet personer är till exempel allt för stort för att man ska kunna hålla reda på alla. Men det gör inget, skildringen flyter på och man blir aldrig uttråkad. Det är som att höra en god vän berätta om sina upplevelser och samtidigt bjuda på en intressant tolkning av dem. Författarens stil är realistisk utan all mystik och poesi, men texten känns trots det inte ytlig och platt utan tvärtom intelligent och analytisk.

Vad USA-delen beträffar blev det för min del aha-upplevelser i långa banor. Rasism är absurt, för det handlar om utseende, konstaterar huvudpersonen i sin blogg. Påståendena om att Barack Obama skulle vara "vit" eftersom han haft en "vit" uppväxt avvisas bestämt: "Barack Obama, med sitt utseende, skulle varit tvungen att sitta längst bak i bussen för femtio år sen." Rasism handlar inte om vad man har för bakgrund, utan hur man ser ut, helt enkelt.

I romanen finns för övrigt ett avsnitt om Obamas valseger och vad den betydde för de svarta. Visst har man hört det förut, men skildrat så här, i skönlitterär form, blir det levande och oerhört gripande.

Också Nigeria-avsnittet bjuder på massor av intressanta iakttagelser, om korruption och klasskillnader bland annat. Kort sagt, Americanah är en i högsta grad givande bok och dessutom underhållande. Det enda som stör lite grann är den banala kärlekshistorien, men den får man ta på köpet.

En sen debut

Årets första bok är en riktig slumpbok. Jag hade ingen aning om att den fanns när jag fick den av en redaktör på finska kulturnyheterna som hade ett överlopps exemplar.

Mitt intresse väcktes genast när jag såg att den var skriven av en 64-årig debutant. Någonstans har jag läst att vi i framtiden kommer att uppleva allt fler debuterande pensionärer, i takt med att det blir svårare att försörja sig som författare. Vilken typ av böcker kommer dessa debuterande pensionärer att skriva?

Den saken är säker att romanen Ihmisten asiat av Pertti Lassila inte skulle ha kunnat skrivas av en ung människa. Knappast kommer yngre personer heller att läsa den. Den handlar om en åldrande kvinna som blickar tillbaka på sitt liv, hennes bästa vän dör, hennes man dör, hon blir ensam med sina minnen. Egentlig handling saknas, mest blir det fragmentariska episoder utan synbart sammanhang.

Det låter kanske inte så spännande, men på något vis sugs man in i bokens meditativa stämning. Små händelser beskrivs på ett enkelt och vackert sätt, det är vilsamt och poetiskt.

Däremot har jag lite svårt att smälta huvudpersonens livssyn. Hon har ingen glöd, inga ambitioner, inget intresse för människor. Hon låter livet föra henne dit det råkar. Hon är inte olycklig, men inte särskilt lycklig heller. Hon verkar underligt likgiltig för det mesta omkring henne - en inställning som är totalt främmande för mig själv, och därför känns hela boken rätt förbryllande för mig. Ändå finns det säkert människor som lever sitt liv just såhär, utan större engagemang, fullt belåtna med sina rutiner.

Berlin i ruiner

Om ens pappa var en rysk furste som flydde undan revolutionen, och ens mamma var ambulansförare och dotter till en nobelpristagare i litteratur, och om de här två möttes i Berlins ruiner 1945 där de hjälptes åt att rädda människoliv - ja då ligger det väl rätt nära till hands att man vill berätta sina föräldrars historia.

Och det gör alltså Anne Wiazemsky i boken Mitt Berlinbarn, som delvis bygger på hennes mammas brev och dagboksanteckningar. Själv har jag alltid varit fascinerad av just den där tidpunkten i Tysklands historia, när dödandet plötsligt bara upphör. Trots all svält och allt lidande och trots att hela landet låg i ruiner måste det ha funnits en otrolig känsla av att livet återvänder.

Boken ger små glimtar av hur det såg ut i Berlin just vid krigsslutet. Författarens föräldrar jobbade för Röda Korset och kom i nära kontakt med både flyktingar och berlinare. Den spirande kärlekshistorien ges visserligen rätt mycket plats, men framför allt är boken en berättelse om kriget och dess följder.

Recensenterna har inte varit särskilt förtjusta i boken, den har kallats ytlig och naiv. Själv sträckläste jag den. Någon stor roman är den kanske inte, det kan jag hålla med om, men den är välskriven och charmig. Och framför allt är den ju en ögonvittnesskildring från en exceptionell tid i Europas historia. Som sådan känns den absolut autentisk.

Familjeliv i Iran

Iran känns som ett svårtillgängligt och avlägset land, inte geografiskt men mentalt. När man får chansen att titta in bakom kulisserna och följa med vardagslivet hemma hos några iranska medelklassfamiljer blir man ju överlycklig.  Den svenska författaren Marjaneh Bakhtiari med iransk bakgrund har tidigare skrivit om invandrarliv i Sverige, men hennes nyaste bok Godnattsagor för barn som dricker utspelar sig i Teheran (eller Tehran, som författaren stavar namnet).

Alla ingredienser till en underbar bok finns med här. En stor släkt med massor av konflikter, intressanta huvudpersoner, en myllrande storstad, ett land med tragisk historia, och dessutom författarens vackra språk och diskreta humor.

Men trots allt detta rycks jag inte riktigt med. Berättandet är krångligt, det tar tid innan man får klart för sig vilka personerna är (trots att det finns ett släktträd i början), och man förstår inte alltid vilka historiska händelser som åsyftas. Övertydlighet brukar betraktas som en dödssynd i skönlitteraturen, men är också tydlighet förbjudet? En annan sak som stör mig är bristen på spänning, bristen på intrig. Den grå vardagen blir i längden trist också i ett intressant land.

Ändå har boken också stora förtjänster. Vissa scener är gripande, karaktärerna är mångdimensionella och trovärdiga, och man får som sagt en unik inblick i vardagslivet i det gåtfulla landet.

Rekommenderar jag alltså boken eller inte? Svaret blir ja - till personer med tålamod och stort intresse för Iran.

Jazz, nazism och mänskliga djurparker

Svarta jazzmusiker som tvingas fly undan nazismen i Tyskland. Det är ett tema som åtminstone inte jag har läst om förut, och det väcker förstås genast intresse. Romanen Halvblodsblues av kanadensiska Esi Edugyan handlar om en grupp svarta musiker som spelar i Berlin och därifrån flyr till Paris, via Hamburg. Parallellt med den historiska berättelsen skildras återföreningen mellan en del av gruppens medlemmar femtio år senare.

Ja, det här låter ju spännande, och boken har höjts till skyarna. Ändå känns det lite som att det är själva temat, själva idén som bokens beundrare har fallit för. Romanen är nämligen förvånansvärt tråkig för att behandla ett så här fascinerande ämne. Handlingen stampar ofta på stället, dialogerna känns poänglösa, personerna är skuggor. Lite bättre fart är det på den del av berättelsen som utspelas i nutid, men den utgör en ganska liten del av boken.

En incident i boken fick mig att hicka till. Under huvudpersonernas vistelse i Hamburg gör de ett besök på zoo - där det visar sig att det också sitter människor i burarna. Svarta människor från Afrika. Att nazisterna också skulle ha sysslat med människoutställningar var en nyhet för mig, och jag var tvungen att googla runt ett tag.

Det visade sig att det faktiskt fanns ett mänskligt zoo i Hamburg  i samband med djurparken som grundades 1874 av djurhandlaren Carl Hagenbeck. Enligt Wikipedia visades också samer och eskimåer i djurparken. Vidare uppger Wikipedia att människoutställningarna förbjöds  i Tyskland år 1940 - med andra ord skulle nazisterna ha förbjudit dem. Överraskande!

Just den här saken skulle jag gärna veta mer om. Det känns nästan som att den här detaljen blir den största behållningen av Esi Edugyans roman. Hon har nog researchat en hel del verkar det som, och språket är det inget fel på, men kompositionen som helhet blir otillfredsställande.