Kritik av kolonialismen?

I princip älskar jag klassiker, men ibland blir man besviken. Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta från 1902 upplever jag inte som särskilt angelägen.

Romanen handlar om en ångbåtsresa längs en flod i Afrika under kolonialismen. Som en tidsskildring från slaveriets dagar har den sina poänger, men intrigen känns rätt fånig. Båtens besättning ska hitta en mytisk elfenbensjägare som härskar över trakten nästan som en gud. Det blir lite pojkboksstuk över det hela och alltihop känns ganska dammigt.

I själva verket är det efterordet som blir den största behållningen av boken. Där placeras texten in i ett samhälleligt sammanhang. Vi får veta att romanen på sin tid betraktades som starkt kritisk till kolonialismen, medan det senare har påpekats att boken inte på minsta vis ser förhållandena ur de drabbades synvinkel. Själv är jag böjd att hålla med det sistnämnda. Boken känns helt enkelt föråldrad.

Reselektyr

När jag hoppade på tåget till Köpenhamn för att därifrån ta mig vidare till Grönland kändes det rätt att börja läsa Jenny Diskis resebok Främling på Tåg (2002).  I den reser författaren först med båt över Atlanten och sedan två varv runt USA med tåg.

Diskis varumärke är att mer beskriva de människor hon  träffar än själva platserna hon besöker. Den ena personen originellare än den andra passerar revy. Var är alla vanliga människor, undrar författaren ibland. Å andra sidan bär ju alla människor på en historia, funderar hon.
Och på resor öppnar sig folk. På Köpenhamnståget råkade jag tjuvlyssna på två svenskar som började berätta sin livshistoria för varandra. Han var VD, hon operasångerska, hörde jag med diskret flaxande öron.

Hur man kan skildra människor man möter utan att såra dem förstår jag däremot inte riktigt. En del av de personer Diski berättar om har nog anledning att bli lite sura. Eller är det egentligen ändå fiktion hon skriver? Hur som helst är Främling på tåg en oerhört underhållande resebok.

Konstnär i kostym

Förhållandet mellan konstnärens liv och hens verk är ett knepigt kapitel. Kan en glad och lycklig konstnär skapa god konst? Eller krävs det lidande för att konsten ska bli tillräckligt djup? Den klassiska frågan grubblar Nobelpristagaren J.M. Coetzee över i sin självbiografiska roman Ungdomsår från 2002.        

Det är 60-tal, den blivande författaren har flyttat från Sydafrika till London och jobbar som dataprogrammerare på IBM. Kan man faktiskt bli konstnär om man går klädd i kostym, frågar han sig oroligt. Å andra sidan, varför skulle inte det lidande det innebär att ha ett tråkigt jobb vara lika meriterande för ett äkta konstnärskap som ett mer traditionellt konstnärslidande med fattigdom och elände?

Coetzee resonerar kring konstnärskapets villkor med glimten i ögat. Samtidigt får man intrycket att han faktiskt hade det jobbigt i sin ungdom, delvis kanske på grund av en viss blyghet. Boken ger också en bra bild av hur svårt det är att bli hemmastadd i ett främmande land.

Ungdomsår är en härlig liten roman som lyckas med konststycket att samtidigt vara både rolig och intellektuellt stimulerande.

Finlandssvenskt i toppklass

Jag har aldrig förstått hur det kan komma sig att Margit von Willebrand-Hollmerus är så bortglömd som hon är. Allt jag läst av henne har varit toppklass. När jag läste Sin egen domare från 1962 (införskaffad på loppis) fick jag Vilhem Moberg-vibbar. Nog är det ironiskt att de enda av hennes verk som ihågkoms av den stora allmänheten är böckerna om Stormskärs Maja. De skrevs ju till stor del av henne trots att Anni Blomqvist står som officiell författare.

Sin egen domare utspelar sig i Finland på 1700-talet. Huvudperson är herrgårdsfrun Susanne som förlorar sin egendom och tvingas bygga upp sitt liv på nytt från grunden. Författaren måste ha gjort en grundlig research, för minsta detalj i boken känns trovärdig. Också i övrigt sitter allt där det ska i den här romanen. Miljöskildringen är gedigen, personerna känns äkta, intrigen är spännande. Den sociala och historiska verkligheten skildras på ett sätt som känns fräscht och modernt i denna dag.

Kanske Margit von Willebrand-Hollmerus ännu kommer att uppleva en renässans? Jag kan tänka mig att hennes romaner när de kom ut betraktades som "underhållning". Men idag är det just så här seriösa (och framgångsrika) författare skriver. Stark intrig och trovärdig psykologi är receptet. 

En psykiskt frisk familj

Thomas Bodström är f.d. justitieminister i Sverige, även känd som fotbollsspelare och teveprofil. Trots det var han inte alls bekant för mig när jag helt av en slump började läsa hans memoarbok Det man minns.

Bodström föddes 1962 så atmosfären i barndoms - och uppväxtskildringen känns bekant. Humoristiskt och underhållande berättar han om sina vedermödor med skola, kompisar och flickvänner.

Det som ändå känns som det centrala i boken är beskrivningen av modern, som uppenbarligen varit en stor personlighet med benhård vilja. Jag skrattade högt för mig själv åt skildringen av hennes totalt inkonsekventa sparsamhet. Där kände jag igen mig själv. Också episoden då modern följer med sin son på anställningsintervju är helt obetalbar.

Vartannat kapitel i boken handlar sorgligt nog om mammans tilltagande Alzheimer. Det är tragisk men kärleksfull läsning.

Någon Knausgård är Bodström förstås inte, trots vissa paralleller i uppväxtskildringen. Något familjehelvete finns det inte att ösa dramatik ur i den Bodströmska släkten. Familjeporträttet i boken med idel undersköna leende människor verkar vittna om en släkt i harmoni och psykisk balans. Ändå berättar Bodström också med stor uppriktighet om konflikter och problem i familjen. Men en i grunden frisk familj kan hantera sådant.

Som helhet en underhållande bok, om än inte precis världslitteratur.

Sex som sjukdom

Sanna Ehdin Anandala är något slags hälsoguru i Sverige och har tidigare gett ut mängder av böcker om hur man ska bära sig åt för att må bra. Nu debuterar hon som skönlitterär författare med romanen Guldburen.

Fast skönlitterär är kanske inte det rätta ordet. Egentligen är texten nästan journalistisk i sin saklighet och precision. Boken handlar om en konflikträdd kvinna som dras in i ett förhållande med en sjukligt sexberoende man. Författaren beskriver förhållandet in i minsta detalj, inklusive ett antal absurda sexscener. Just sexscenerna gör mig tveksam - de har i mitt tycke en lätt pornografisk karaktär. Å andra sidan visar de på ett verkligt uttömmande sätt vilka former ett destruktivt sexberoende kan anta.

På grund av den sakliga, icke-skönlitterära stilen vädjar boken kanske inte till läsarens känslor, men det oaktat är den oerhört medryckande. Skildringen av hur huvudpersonen steg för steg får upp ögonen för vilken typ av relation hon råkat in i är gastkramande.

Berättelsen uppges basera sig på verkligheten, vilket inte är svårt att tro. Någon recension av boken har jag inte hittat, kanske kulturredaktörerna utdömde den som rena underhållningen. Det är den inte, snarare kunde man kanske placera den i självhjälpsgenren. Men jag tycker nog den fungerar också som roman. En bok som man sträckläser kan inte vara helt igenom dålig!

Att vara barn är ansträngande

Förmodligen är det ett ålderstecken - jag kan inte minnas att jag tidigare har varit särskilt road av barndomsskildringar. Numera känns de däremot väldigt intressanta.

Kvarteret radiomottagaren av Ylva Eggehorn är en helt underbar skildring av en barndom på 1950-talet. Författaren verkar minnas in i minsta detalj hur det kändes att vara barn. Hon beskriver sin egen barndom som en ständig kamp för att förstå och anpassa sig till livet. Språket är målande och humoristiskt och tyvärr tar boken slut alltför snabbt. Det är frågan om en roman i det lilla formatet på bara drygt hundra sidor.

Därför blev jag glad när jag märkte att boken har en fortsättning - Liljekonvaljekungen. Tyvärr är den inte lika bra som den första delen. Dels finns här irriterande sidospår som helt faller ur ramen, dels övergår barndomsskildringen alltför snart i en rätt konventionell tonårsskildring.

Som helhet blev de båda böckerna ändå en glad överraskning för mig. Jag förstår inte riktigt hur det är möjligt att jag fram till nu helt har missat författaren Ylva Eggehorn som tycks ha gett ut massor av böcker.