Rasism i välfärdssamhället

Dagen efter att Sverigedemokraterna fått 13 % av rösterna i det svenska valet känner jag mig förvirrad. Hur gick det här till? Betyder valresultatet att 13 % av svenskarna är rasister?


De flesta som röstar på SD förnekar säkert den saken. "Jag är inte rasist, men..." Vilket får mig att tänka på komikern Özz Nujens påpekande: Ingen skulle säga "Jag är inte pedofil, men..."


I skrivande stund befinner jag mig i Sverige. Jag är omgiven av välmående svenskar, bland dem många som ser ut att "ha invandrarbakgrund". Alla verkar nöjda, oberoende av etnicitet, och någon segregering syns inte utåt.


Men under ytan finns ändå rasismen. Jag lyssnade till en debatt där journalisten och författaren Lena Sundström satt i panelen. Hon och två andra debattörer, alla tre med "icke-svenskt" utseende, vittnade samstämmigt om den rasism de dagligen möter i det svenska samhället.


För några år sedan skrev Lena Sundström boken Världens lyckligaste folk, som handlar om Danmark. Där söker hon svar på frågan varför de gemytliga danskarna har blivit så rasistiska, efter att länge ha betraktats som ovanligt liberala och toleranta.


Boken handlar mycket om Dansk Folkeparti, danskarnas motsvarighet till SD. Hur kommer det sig att partiets popularitet bara ökar? Någon korrelation med fattigdom och arbetslöshet verkar inte finnas. Också i välbärgade medelklassområden har partiet ett starkt stöd.


I själva verket tycks främlingsfientligheten bygga på föreställningar och attityder som inte härrör ur människors egna erfarenheter, menar Sundström. Hur uppstår då sådana attityder? Enligt Sundström är det politikerna och medierna som tillsammans skapar och förmedlar en förvrängd bild av situationen.


Sundströms bok är oerhört underhållande trots det allvarliga temat. Den känns också högst aktuell fastän den har några år på nacken. Samma frågor som författaren ställer om Danmark vill man ställa om Sverige idag.

Klimakteriekärringar

"När gick jag från attraktiv, ung och lovande kvinna till gammal bitter klimakteriekärring?" Det  citatet ur antologin Kerstin Thorvall Book Club ger en rätt bra bild av vad den handlar om. I boken ger tolv kända svenska kvinnor sin syn på klimakteriet och allt vad det för med sig.


Idén till antologin föddes då kvinnorna i sin bokklubb läste Kerstin Thorvalls roman Det mest förbjudna från 1976. Den som läser antologin lockas obönhörligt att även läsa romanen, som har ansetts vara startskottet för den så kallade bekännelselitteraturen i Sverige.


De tolv antologiskribenterna tar upp alla tänkbara aspekter på klimakteriet, det handlar alltså inte bara om svettningar, vallningar och den sista mensen. Intressant är till exempel vittnesmålen om hur till och med de här stiliga och framgångsrika kvinnorna förlorar en del av sitt värde både i sina egna och männens ögon då de går in i klimakterieåldern.


Huvudsakligen är boken ändå skriven i en glad kampanda och själv tycker jag den är uppmuntrande. Åldrande kvinnor kan ha hur kul som helst - och, naturligtvis, fortsätta att vara kreativa och oumbärliga i samhället. Boken är dessutom mycket välskriven och medryckande.


Uppmuntrande kan man däremot inte säga att Thorvalls Det mest förbjudna är, trots att det var den som inspirerade hela antologiprojektet. Romanen handlar om Kerstin Thorvalls alter ego som kastar sig in i ett hejdlöst sexliv. Jag läste boken med ett visst medlidande, för den känns nog mer som en sjukdomsberättelse än en berättelse om kvinnlig frigörelse. Men som roman och familjeskildring är den oerhört stark och intensiv i all sin tragik.

Tragisk familjehistoria

Richard Ford var en okänd storhet för mig, men efter alla lovord som östs över hans senaste roman Kanada kände jag mig manad att bekanta mig med honom.

Kanada är en tragisk historia om en familj som det går riktigt illa för. Trots det är den osentimentalt skriven och man slipper besväret att hela tiden snyta sig, vilket jag i viss mån uppskattar. Ändå känns den torrt redogörande stilen ibland lite för återhållsam. Jag sugs aldrig riktigt in i berättelsen och jag hade inga problem att lämna boken hemma under en resa för att återuppta läsandet senare.

Men visst fattar jag att boken är ett mästerverk i den realistiska genren. Miljö- och personskildringen är trovärdig, även om själva intrigen kanske är i konstigaste laget för min smak.

Mot slutet ökar intensiteten i berättandet och de sista kapitlen är gripande. Jag uppskattar särskilt den hoppfullhet som boken inger alla dem som har fasliga släkt- och familjeförhållanden i bagaget.

Kritik av kolonialismen?

I princip älskar jag klassiker, men ibland blir man besviken. Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta från 1902 upplever jag inte som särskilt angelägen.

Romanen handlar om en ångbåtsresa längs en flod i Afrika under kolonialismen. Som en tidsskildring från slaveriets dagar har den sina poänger, men intrigen känns rätt fånig. Båtens besättning ska hitta en mytisk elfenbensjägare som härskar över trakten nästan som en gud. Det blir lite pojkboksstuk över det hela och alltihop känns ganska dammigt.

I själva verket är det efterordet som blir den största behållningen av boken. Där placeras texten in i ett samhälleligt sammanhang. Vi får veta att romanen på sin tid betraktades som starkt kritisk till kolonialismen, medan det senare har påpekats att boken inte på minsta vis ser förhållandena ur de drabbades synvinkel. Själv är jag böjd att hålla med det sistnämnda. Boken känns helt enkelt föråldrad.

Reselektyr

När jag hoppade på tåget till Köpenhamn för att därifrån ta mig vidare till Grönland kändes det rätt att börja läsa Jenny Diskis resebok Främling på Tåg (2002).  I den reser författaren först med båt över Atlanten och sedan två varv runt USA med tåg.

Diskis varumärke är att mer beskriva de människor hon  träffar än själva platserna hon besöker. Den ena personen originellare än den andra passerar revy. Var är alla vanliga människor, undrar författaren ibland. Å andra sidan bär ju alla människor på en historia, funderar hon.
Och på resor öppnar sig folk. På Köpenhamnståget råkade jag tjuvlyssna på två svenskar som började berätta sin livshistoria för varandra. Han var VD, hon operasångerska, hörde jag med diskret flaxande öron.

Hur man kan skildra människor man möter utan att såra dem förstår jag däremot inte riktigt. En del av de personer Diski berättar om har nog anledning att bli lite sura. Eller är det egentligen ändå fiktion hon skriver? Hur som helst är Främling på tåg en oerhört underhållande resebok.

Konstnär i kostym

Förhållandet mellan konstnärens liv och hens verk är ett knepigt kapitel. Kan en glad och lycklig konstnär skapa god konst? Eller krävs det lidande för att konsten ska bli tillräckligt djup? Den klassiska frågan grubblar Nobelpristagaren J.M. Coetzee över i sin självbiografiska roman Ungdomsår från 2002.        

Det är 60-tal, den blivande författaren har flyttat från Sydafrika till London och jobbar som dataprogrammerare på IBM. Kan man faktiskt bli konstnär om man går klädd i kostym, frågar han sig oroligt. Å andra sidan, varför skulle inte det lidande det innebär att ha ett tråkigt jobb vara lika meriterande för ett äkta konstnärskap som ett mer traditionellt konstnärslidande med fattigdom och elände?

Coetzee resonerar kring konstnärskapets villkor med glimten i ögat. Samtidigt får man intrycket att han faktiskt hade det jobbigt i sin ungdom, delvis kanske på grund av en viss blyghet. Boken ger också en bra bild av hur svårt det är att bli hemmastadd i ett främmande land.

Ungdomsår är en härlig liten roman som lyckas med konststycket att samtidigt vara både rolig och intellektuellt stimulerande.

Finlandssvenskt i toppklass

Jag har aldrig förstått hur det kan komma sig att Margit von Willebrand-Hollmerus är så bortglömd som hon är. Allt jag läst av henne har varit toppklass. När jag läste Sin egen domare från 1962 (införskaffad på loppis) fick jag Vilhem Moberg-vibbar. Nog är det ironiskt att de enda av hennes verk som ihågkoms av den stora allmänheten är böckerna om Stormskärs Maja. De skrevs ju till stor del av henne trots att Anni Blomqvist står som officiell författare.

Sin egen domare utspelar sig i Finland på 1700-talet. Huvudperson är herrgårdsfrun Susanne som förlorar sin egendom och tvingas bygga upp sitt liv på nytt från grunden. Författaren måste ha gjort en grundlig research, för minsta detalj i boken känns trovärdig. Också i övrigt sitter allt där det ska i den här romanen. Miljöskildringen är gedigen, personerna känns äkta, intrigen är spännande. Den sociala och historiska verkligheten skildras på ett sätt som känns fräscht och modernt i denna dag.

Kanske Margit von Willebrand-Hollmerus ännu kommer att uppleva en renässans? Jag kan tänka mig att hennes romaner när de kom ut betraktades som "underhållning". Men idag är det just så här seriösa (och framgångsrika) författare skriver. Stark intrig och trovärdig psykologi är receptet.