Den sanna historien om en massmördare

Tidigare blandade jag ihop de två amerikanska författarna Jayne Anne Phillips och Joyce Carol Oates. Liknande namn och liknande sätt att skriva, tyckte jag. Men av Phillips har jag inte läst något på kanske tjugo år. När jag nu återupptar bekantskapen med henne känns hon inte alls som en författare i klass med nobeltippade Oates.

Phillips senaste roman Historien om Quiet Dell handlar om en solochvårare som nästlade in sig hos medelålders änkor och sedan mördade dem, i ett fall även änkans barn. Romanen bygger på verkliga händelser i USA på 1930-talet. Fiktiv huvudperson är en kvinnlig journalist som rapporterar om rättegången mot mördaren.

Storyn är naturligtvis intressant men Phillips lyckas inte levandegöra de berörda personerna. Den mördade barnfamiljen stiger aldrig fram ur de gulnade tidningsartiklar där författaren förmodligen hittat den. Och psykopaten själv förblir en ondskefull gåta som läsaren inte får minsta grepp om.

Underligt oberörd läser man denna fasansfulla berättelse. Den fiktiva kärlekshistorien känns dessutom irriterande påklistrad, och irriterande är också beskrivningen av hur journalisten jobbar - i strid med alla journalistiska grundregler. Fast det kan i och för sig vara så journalister gjorde på den tiden, vad vet jag.

Att vara 60

Själv är jag inte riktigt ännu där men snart nog. Fyller 60 om några år.

Så det föll sig helt naturligt att köpa Cecilia Hagens essäbok Kulla-Gulla stretar vidare när jag fick syn på den på Emmaus. Den handlar om att vara kvinna och 60. Visserligen var jag inte så jätteförtjust i Hagens förra där Kulla-Gulla var i klimakteriet. Den läste jag ifjol, så den hade ju många år på nacken och kändes föråldrad.

Den här är från 2008 och känns betydligt fräschare. Kanske Hagens humor bättre kommer fram här. Hon berättar en hel del anekdoter från sitt spännande liv i den svenska kultureliten, och fokuseringen på åldersfrågan känns inte så dominerande som i den förra.

En del känns lite tjatigt och kunde med fördel ha strukits, men i det stora hela är det en rolig och underhållande bok som jag läste i ett nafs. Lite påminner Hagens sätt att skriva om Merete Mazzarellas, fast Hagen är ytligare.

Om en argsint finlandssvensk pappa

Jag har läst Ann-Mari Lindbergs tidigare böcker med förtjusning och därför blev jag väldigt glad när jag råkade sitta bredvid henne på teatern och hon berättade att hon har gett ut en bok till. Jag hade inte läst den, och hon lovade skicka den till mig. Ibland har man tur!

Boken är en barndomsskildring med titeln Pappa vet bäst. Det är inte frågan om en roman utan snarare en memoar, där Lindberg berättar om hur hon och hennes sex syskon växte upp i arbetarstadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Pappan som hade jobbat sig upp och blivit förmögen var en hetlevrad och auktoritär person, vilket gjorde barnens tillvaro högst besvärlig. Någon eländesskildring är boken ändå inte. Också pappans bättre sidor får utrymme i berättelsen.

Precis som Lindbergs tidigare böcker är också den här medryckande, lättläst och charmig. Författaren har en härlig humor och en alldeles speciell personlig berättarstil som jag som sagt är väldigt tilltalad av. Lite djupare tycker jag ändå hon kunde ha gått in på familjens uppenbara problem och svårigheter. I sina tidigare böcker har hon visat att hon är en mästare på att skildra traumatiska livserfarenheter.

Men på det hela taget alltså en läsvärd bok - inte minst lokalhistoriskt sett. I paketet som Lindberg skickade mig fanns också kopior på tre mycket välvilliga recensioner. Men Hbl lär inte ha recenserat boken som kom ut år 2013. Det var författaren ledsen över.

Svensk och rysk kulturgrädda

Om man har varit kompis med Nobelpristagaren Joseph Brodsky och med poeten Majakovskijs älskarinna Lili Brik, om man har fått ett antal målningar av den legendariska modernisten Kazimir Malevitj i present och smugglat ut dem ur Sovjetunionen, och om man dessutom är bästis och bundis med halva Svenska Akademien - ja då finns det väl rätt goda förutsättningar för en intressant självbiografi!

Bengt Jangfeldt blev som ung intresserad av det ryska språket och kom sedan att vistas mycket i Sovjetunionen. Hans självbiografiska bok En rysk historia handlar till stor del om alla de kulturpersonligheter han träffat, främst i Sovjetunionen (och sedan Ryssland) men också på annat håll.

Boken är tjock, nästan 500 sidor, men man läser den i ett nafs. Den är så spännande, så rolig, så underhållande och samtidigt så full av lärdom och livserfarenhet att man bara slukar den. Dessutom ger den en otroligt fascinerande inblick i det svunna Sovjetunionen.

Jangfeldt har tidigare skrivit flera biografier, bland annat om Raoul Wallenberg, och ett par gånger har han belönats med Augustpriset. För mig var den här ryska historien ändå första bekantskapen med hans verk. Vilken beläst och kunnig kulturpersonlighet!

Men Jangfeldt är inte bara kunnig, han hyser också en djup kärlek till det ryska. Boken som är alldeles pinfärsk utmynnar därför i en sorg och uppgivenhet över utvecklingen i Ryssland idag. Han förebrår sig att han låtit sig förblindas av önsketänkande - för visst har han ju hela tiden sett vad som var att vänta. "Hjärtat ville inte fullt ut acceptera det som ögat och hjärnan registrerade."

Men boken handlar som sagt också om annat än Ryssland. Jangfeldt är en gudabenådad berättare. Han kan beskriva arkivforskning så att det blir rena thrillern. Sällan är väl kulturhistoria så här underhållande!

Heidi hade rätt

Jag minns att jag tyckte Heidi Hautalas pamflett Venäjäteesit kändes onödigt negativ och pessimistisk då den kom ut år 2008.

Nu fick jag syn på boken i hyllan samma dag som det kom fram att Hautala finns på Rysslands svarta lista över personer som inte beviljas inresa i landet. Nyfiket bläddrade jag lite i den och plötsligt hade jag läst den helt och hållet.

Den här gången förefaller den inte det minsta pessimistisk, tvärtom. Den bild av Ryssland som Hautala målade upp redan år 2008 känns idag fullkomligt realistisk. Förtrycket av oppositionen, de politiska morden, paranoian för utländska agenter, osv. Alltihop fanns där redan då, för den som vågade se. Heidi hörde till de få som vågade.

Sorgligt nog känns de demokratifrämjande metoder som Hautala räknar upp i slutet av boken närmast omöjliga i dagens Ryssland. Som att vi borde stöda Rysslands medborgarorganisationer och demokratiska partier. Finns det ens sådana längre?

Moskva, jag älskar dig inte

Jag vet inte om Sergej Minajev har inspirerats av den ryska klassikern Tolv stolar, där huvudpersonerna jagar en förmögenhet som har gömts i en stolsits. Åtminstone kom jag att tänka på den när jag läste Minajevs satir Moskva, jag älskar dig inte. I den jagar huvudpersonerna en förmögenhet i en portfölj. Nästan ett århundrade skiljer de två böckerna åt, men den fartfyllda satiren och samhällskritiken är densamma. Minajevs bok är ändå betydligt mörkare i tonen.

Jag brukar klaga på att det är svårt att få tag på rysk skönlitteratur (i översättning) som utspelar sig i nutid. Minajevs roman från 2012 är troligen den första ryska bok jag läst där ordet Facebook förekommer. Någon realistisk vardagsskildring av rikssvensk typ är det ändå absolut inte frågan om, utan det är nattsvart satir för hela slanten.

Jag gillar visserligen författarens humor, men jag trivs inte alls med den kalla stämningen i boken. Personerna skildras fragmentariskt; skurkar, mördare, prostituerade, knarkare passerar revy i en aldrig sinande ström. Korruption och gangsterism präglar samhället. Om det verkligen går till så här i Moskva förstår man bra att författaren inte älskar staden.

Ett korn av sanning ligger det antagligen i beskrivningen. Åtminstone förefaller dagens Ryssland inte vara någon humanismens högborg. Romanens titel skulle kunna passa in på en bok av helt annat slag som jag läste ungefär samtidigt - Kalle Kniiviläs fantastiska reportagebok Krim tillhör oss.

Kniivilä åkte omkring på Krim strax efter annekteringen och talade med massor av människor som alla ger sin syn på det skedda. Den bild man får av händelseförloppet och hur det drabbat de berörda är fasansfull.  Moskva, jag älskar dig verkligen inte efter att ha läst detta. Men vilken otrolig journalistisk insats Kniivilä har gjort. I den här boken susar historiens vingslag.

En hemmafru jag känner

Nu har jag läst sista delen av Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik, Liv till varje pris. De tidigare delarna läste jag när de kom ut, vilket redan är några år sen.

Det känns som att det inte skulle finnas så mycket att säga om trilogin. Allting har liksom redan sagts, den har höjts till skyarna, del tre blev belönad med Augustpriset. Det är bara att instämma i berömmet.

Böckerna handlar om livet i Sverige på 40- och 50-talen, sett ur tvåbarnsmamman Majs synvinkel.
För mig är Maj en känd figur - kvinnor som henne minns jag från barndomen, kvinnor som satte en ära i att kunna baka, laga mat, sköta ett hushåll. Böckerna kretsar kring vardagslivet, de små detaljerna som livet sist och slutligen är uppbyggt av.

I bokcirkeln tyckte en del att särskilt del tre blev lite väl utdragen, rentav tjatig. Själv hade jag inga problem med den, jag slukade den precis som de två tidigare.

I mina ögon är trilogin inget mindre än ett mästerverk. Psykologiskt och historiskt är den trovärdig in i minsta detalj, dramaturgiskt fungerar den också. Den är spännande, gripande, men inte sentimental. Kort sagt, den är fantastisk.