Familjeproblem av sällsynt slag

Sällan stöter man på en bok som det är så svårt att skriva om som Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Nästan alla bloggare och recensenter som skrivit om den konstaterar samma sak.

Orsaken är inte att boken i sig skulle vara svår, men den är uppbyggd så att man först långt in i läsningen förstår vad den handlar om. Själva temat är ovanligt och skulle vara intressant att filosofera kring, men gör man det så kan man inte undgå att "spoila" boken, dvs förstöra läsupplevelsen för folk genom att avsjöja för mycket.

För egen del måste jag erkänna att mitt intresse för boken avtog en aning när jag fattade vad det hela gick ut på. Men visst är det en bok man gärna läser, den är humoristisk, den beskriver familjelivets svårigheter på ett medryckande sätt, person- och miljöskildringen sitter rätt bra. 

Ändå är jag inte helt övertygad. Själva "temat", som jag alltså inte ska nämna vilket det är, blir trots allt ganska ytligt behandlat. Författaren borde ha fokuserat mer på det. I stället kastas läsaren hit och dit, och belastas ställvis av ett irriterande pladder.

Med tidsmaskin till Fattigsverige

Vissa gamla böcker är som reportage från en svunnen värld. Att läsa Harry Martinsons Nässlorna blomma är som att  åka tidsmaskin till Fattigsverige. 

Boken är självbiografisk och handlar om Martinsons uppväxt som utarrenderat kommunalt fattighjon. Tre gårdar och till sist fattighuset självt beskrivs in i minsta detalj. Människor, djur, miljöer, allt blir tydligt för läsarens blick.

Även om Martinson försöker undvika att låta självömkande är det klart att berättelsen är oerhört gripande. Ett barn som växer upp utan kärlek och utsätts för ständigt våld betraktas i våra dagar som ett barnskyddsfall, men på den här tiden tycks det som vi idag ser som anständighet och humanism inte ha varit något man brydde  sig om.

Nog är det smått otroligt att Sverige på bara hundra år har gått från omänsklighet i den här skalan till  dagens moraliska medvetenhet.

Nässlorna blomma är också skönlitterärt en fin upplevelse. Författaren har ju fått Nobelpriset. Särskilt imponerad är jag över kombinationen av ett glasklart berättande där läsaren aldrig behöver fundera på vad som egentligen avses, samtidigt som poesin flödar. Lite trögt kommer boken igång men sedan är det full fart hela vägen. Stor litteratur håller för tidens förändringar. 

Varför blev farmor och farfar nazister?

Nej, inte ytterligare en högklassig prisbelönt bok utan liv, tänker jag en bra bit in i Jupiters öga av Oline Stig. Och det räcker verkligen farligt länge innan romanen lyfter. Men i det här fallet lönar det sig att kämpa, för när romanen äntligen tar fart så gör den det med besked, och därefter kan man inte sluta läsa.

Jupiters öga bygger på verkligheten. Författaren får reda på att hennes farföräldrar blev medlemmar i det norska nazistpartiet år 1942, mitt under brinnande krig. Hon besluter sig för att försöka förstå varför de gjorde ett sådant val.

Romanen är uppbyggd på ett ganska speciellt vis, fiktiva avsnitt varvas med rapporter om författarens sökande i arkiv och hennes funderingar kring nazismen överhuvudtaget. Jag tycker det funkar bra, förutom i ett fall som känns ganska trist för läsaren. Då avslöjar författaren nämligen att en av personerna är helt påhittad. Det ville jag verkligen inte veta mitt under pågående läsning! Gärna efteråt förstås, i en intervju till exempel.

Nå, det var en liten om än förarglig detalj. I övrigt är Jupiters öga en otroligt färgstark, spännande och intellektuellt utmanande bok. Särskilt nu under pågående flykting- och rasistdebatt känns den rykande aktuell, fastän den kom ut redan 2010. Själv har jag vetat väldigt lite om Norge under kriget, så också den biten blev en riktig aha-upplevelse.

Succéförfattare tappar greppet

Visserligen är verkligheten underbarare än dikten och i princip kan vad som helst hända. Men när en bok börjar smaka konstruktion ryggar jag tillbaka. En kvinna som först efter fyra års äktenskap avslöjar för sin man att hon har en mor i livet, till exempel. Låter inte alls trovärdigt i mina öron.

Det finns en hel del annat mindre smickrande att säga om När förnuftet sover av Inger Alfvén. I min ungdom var Alfvén omåttligt populär. Jag läste allt hon skrev och älskade det, börjande från Dotter till en dotter från 1977. Nu har jag inte läst henne på kanske tjugo år och tänkte det var dags att återuppta bekantskapen. Men har hon tappat greppet?

Boken handlar om en åldrande kvinna som faller och behöver hemhjälp. Hennes man är författare och kämpar med sin bok. Huvudpersonerna är riktigt knoppiska för att använda en hederlig finlandism, och man har svårt att förstå att de står ut med varandra. Boken känns alltför utdragen och pladdrig, först mot slutet börjar den ta sig en aning.

Psykologiskt finns här för all del vissa snuttar som känns spännande och äkta - som då båda makarna drabbas av en - naturligtvis helt hopplös - förälskelse i den unga flyktingkvinna som blir hustruns hemvårdare. Också avsnitten där författaren kämpar med sin skräck för åldrande och död känns relevanta.

Men i övrigt vågar jag inte rekommendera den här boken. Folk har så ont om tid så man vill ju inte lura nån att läsa något som inte känns livsnödvändigt.

Inte världens bästa Stockholmsskildring

Ambitiöst är ordet.  Louise Boije af Gennäs Stockholmsskildring Högre än alla himlar är första delen i en trilogi som ska omspänna hela 00-talet. Jag vet inte hur det har gått med de två övriga delarna men jag har nu läst del 1 på 500 sidor som kom ut 2010.

Början på boken är otroligt tråkig och fick mig att tveka. Men det blev snabbt bättre och ganska snart lärde jag mig att hålla reda på personerna. Visserligen kommer det snart nya downperioder i berättandet, men emellanåt känns texten igen fräsch och till och med lite gripande.

Att boken är tänkt som en tidsskildring framgår av att decenniets alla stora händelser finns med och påverkar huvudpersonerna. Men också deras privatliv beskrivs förstås. De är alla överklass eller övre medelklass men någon klasskildring är boken inte. Huvudpersonerna diskuterar och filosoferar, men sällan just om klassfrågan.

I princip gillar jag boken. Här finns lite Stockholmsatmosfär, här finns lite sorglös inrednings- och matlagningsporr, här finns tidvis nästan djupsinniga diskussioner, här finns smånostalgiska tillbakablickar på ett decennium som på många sätt var dramatiskt.

Men något irriterar. Huvudpersonerna kommer en inte in på livet, de förblir teoretiska konstruktioner. Diskussionerna blir ofta träiga och abstrakta. Humor saknas. Skillnaden mellan god och dålig underhållningslitteratur är svår att definiera, man bara känner den i ryggmärgen. Boken har också fått dåliga recensioner. Faktiskt tråkigt att författarens ambitiösa projekt inte riktigt ser ut att ha lyckats.

En lesbisk Dostojevskij

Det känns som att jag mest har klagat på det jag läst denna sommar. Men nu blir det lovord. "Jag kan inte komma på en enda negativ sak att säga om boken" står det i ett recensionscitat på pärmfliken, och jag instämmer.

Hyresgästerna av Sarah Waters handlar om en tidigare välbärgad familj som förlorat sin förmögenhet och tvingas ta hyresgäster, ett ungt par. Dottern i familjen och den kvinnliga hyresgästen blir förälskade. Det hela utspelar sig i London på 1920-talet, då lesbisk kärlek ännu var oacceptabelt.

Mer än så säger jag inte om intrigen eftersom det handlar om en spänningsroman.  Samtidigt håller boken ändå hög litterär kvalitet. Allt sitter rätt - personpsykologin, de historiska miljöerna, den otroligt skickligt uppbyggda intrigen.

Boken har dessutom en moralisk dimension som emellanåt för mina tankar till Dostojevskijs Brott och straff. Mycket riktigt har författaren också jämförts med Dostojevskij.

Trots 600 sidor kändes boken inte för lång. Ett mästerverk, helt enkelt.

Träig släktskildring

Jag har grubblat en del på varför jag har så svårt med Bergets döttrar av Anna Jörgensdotter. I princip är det en bok jag borde gilla, en brett upplagd släktskildring med ett myller av karaktärer. Miljön är en bruksort med allt vad därtill hörer av klassklyftor och brist på jämställdhet, högst intressant med andra ord.

Ändå är det utan entusiasm jag fortsätter läsa boken. Jag läser ut den närmast av nyfikenhet på om den inte i något skede trots allt ska öppna sig för mig. Men det gör den inte. Varför?

För det första känns personerna i boken underligt abstrakta. De har visserligen egenskaper och karaktärsdrag, men ändå är de suddiga i konturen. När de råkar ut för tragedier är jag därför totalt oberörd. Till saken hör att samtliga karaktärer verkar lida av något slags depression. Det ligger en dyster stämning över hela boken som gör att den känns tung och otillgänglig.

För det andra är boken på tok för mångordig. Här finns långa stycken som man i praktiken bara skummar eftersom de känns fullkomligt onödiga. Kvasifilosoferande som inte säger något alls. Slumpmässigt slår jag upp första bästa sida och hittar genast ett typiskt citat: "Det är inte slöseri att göra sig av med sådant som hindrar en människas framfart. Det är motsatsen. Man har till exempel inte en matsalsmöbel eller ett bokskåp framför dörren, det skulle betraktas som vansinne." Hmm? Varför vill författaren belasta läsaren med sådana självklarheter?

Ett par gånger kommer berättelsen in på spår som väcker mitt intresse, till exempel den unga kvinnan som till synes medvetet låter sig misshandlas av sin blivande make. Men så fort det gnistrar till glider författaren redan över på följande person, utan att på minsta sätt tillfredsställa läsarens nyfikenhet.

Trots mina invändningar har boken fått pris och goda recensioner, så den måste ha något som jag inte lyckades upptäcka.

Orden som befriar

Orden som befriar var boken som alla kvinnor läste på 70-talet. Jag läste den också och minns att den gjorde ett djupt intryck på mig. Trots det hade jag nästan helt glömt vad den handlade om, konstaterade jag när jag råkade få syn på den på en loppis. Dags för omläsning.

Marie Cardinal, bokens författare, växte upp i Algeriet då landet ännu var en fransk koloni. Familjen tillhörde överklassen och tvingades flytta till Frankrike då Algeriet blev självständigt. Tyvärr finns Cardinal inte längre ibland oss, hon dog redan 2001.

Orden som befriar sägs vara självbiografisk, men efter de senaste årens Knausgårdsdebatt är man ju inte längre säker på vad som är verkligt och vad som är fantasi eller förvrängda minnen i böcker av det här slaget. Hur som helst handlar boken om Cardinals sju år i psykoanalys, och den känns onekligen i högsta grad självupplevd.

Den röda tråden är som så ofta skildringen av den kyliga och stränga modern, som inte förmår älska sin dotter. Temat kan låta uttjatat, men berättelsen känns absolut fräsch. Språket är starkt och övertygande.  Alltihop inleds dramatiskt med att Cardinal håller på att förblöda -  en åkomma som visar sig vara helt och hållet psykosomatisk.

Jag sögs direkt in i texten och kunde inte släppa boken innan den var slutläst. När man läser en bok av den här kalibern förstår man varför somliga böcker blir klassiker.

Deckare med budskap

Katarina Wennstam är en av otaliga svenska deckarförfattare som jag hade tänkt strunta i. Men så var det en FB-vän som tyckte att hon inte är någon vanlig deckarförfattare, och jag beslöt att kolla upp henne. Först läste jag debutromanen Smuts från 2007.

Och Smuts höll mig verkligen i spänning från första sidan till den sista. Boken handlar om prostitution och människohandel och är oerhört skickligt skriven. Den är helt enkelt omöjlig att lägga ifrån sig - inte bara för den spännande intrigens skull, utan också för att den är så verklighetstrogen och psykologiskt gedigen. Egentligen är den ännu mer fenomenal som äktenskapsskildring än som "spänningsroman".

Smuts gav alltså mersmak. Följande bok av Wennstam heter Dödergök och handlar om en polis som misshandlar sin hustru till döds.

Här sa det sedan stopp. Där debutromanen hade känts äkta kändes den här som raka motsatsen. Krånglig, artificiell intrig, människor som beter sig konstigt. Dessutom är den oändligt lång och full med motbjudande detaljer. Också författarens budskap till läsaren blir alltmer tröttande. Män är förtryckare. Gäsp.

Jag vet att Wennstam har gett ut fler böcker efter de här båda, men för min del var det nu finito med henne.

Arvsskiften, gamla hus, släkthemligheter

Elsie Johansson var i ett skede en storfavorit. Hennes trilogi om Nancy var underbar. Men hennes senaste böcker har inte varit något vidare, och Sagas bok från 2014 gillar jag inte alls.

I princip intresserar bokens tema mig. Arvsskiften, gamla hus, släkthemligheter, det är riktigt min melodi. Mitt eget liv är fullt av just sådana fenomen. Men den här gången krånglar författaren till det alltför mycket. Texten är pratig och artificiell. Man tror inte alls på själva storyn, inte för att den skulle vara direkt osannolik, utan för att den är så töntigt skildrad.

Ibland vaknar mitt intresse ändå upp, till exempel då det handlar om renoveringen av den gamla släktgården. Helst skulle hela boken ha fått handla om renovering. Ok, jag vet  - jag lider för tillfället av så kallad stugböbighet, på finska mökkihöperyys.

På plussidan i boken kan man ändå räkna en viss charm och poesi i beskrivningen av det svenska glesbygdslandskapet.

Stormskärs Maja i Norge

De flesta av oss med rötter i skärgården har väl en viss förkärlek för skärgårdsromaner. Allt är så välbekant, den karga naturen, stormarna, båtarna, fiskafänget. Det är sina egna förfäders historia man läser när man läser Stormskärs Maja, eller varför inte en norsk motsvarighet - De osynliga av Roy Jacobsen.

De osynliga skiljer sig ändå en del från den traditionella skärgårdsromanen. Jag väntar till exempel hela tiden nervöst på den ofrånkomliga drunkningsdöden - som dock till min glädje uteblir.

Romanen lär ha blivit väldigt populär både i Norge och Sverige. Själv är jag inte helhjärtat förtjust. Jag gillar beskrivningen av naturen och vädret, men personskildringen känns ytlig. Människornas tankar, känslor och samtal bara antyds, kargt och poetiskt visserligen, men samtidig oengagerande och alltför kyligt för min smak.

Någon stor läsupplevelse blev De osynliga inte för mig, trots det välbekanta temat.

Sidvändarterapi

Vilken underbar bok! Jag har alltid varit intresserad av psykoterapi så det här är rena drömmen för mig. En roman som från första sidan till den sista handlar om terapi i olika former.

Fuskaren som försvann av Per Naroskin handlar om en psykoterapeut som dels tar emot klienter, dels går på vidareutbildning. Att få sitta som en fluga i taket under en terapisession är fascinerande. Författaren är själv terapeut och texten känns absolut trovärdig. Som roman är den dessutom spännande med en fängslande intrig, den är välskriven, rolig, lättläst.

Mest sympatiskt är kanske att författaren är så totalt opretentiös. Han krånglar inte till det, han briljerar inte med sina kunskaper. Språket är omsorgsfullt men enkelt, människoskildringen är rakt på sak utan att ändå kännas ytlig.

En extra pluspoäng får författaren för att det inte klichemässigt visar sig ligga incest i barndomen bakom alla problem och trauman!

Sidvändarterapi, har en recensent kallat boken. Och det är just vad den var för mig.

Dysterkvistarnas Norrland

Konstigt. Ida Linde tycks ha skrivit hela fem böcker bakom min rygg innan jag upptäckte henne på Hammarlands bibliotek.

Lindes senaste roman Norrut åker man för att dö inleds med att ett ungt par slumpmässigt skjuter ihjäl tre personer. Sedan handlar det om människor som på olika sätt berörs av morden, släktingar och bekanta till offren och förövarna.

Konceptet där en händelse eller plats fungerar som sammanhållande länk för olika berättelser kan funka hur bra som helst. Särskilt på film brukar det vara lyckat. Men i det här fallet funkar det inte alls. Berättelserna känns lösryckta och personerna likgiltiga.

På plussidan noteras i alla fall författarens personliga språk. Men ibland blir det krystat. Vad betyder till exempel det här: "De levande behöver så lite. De döda nästan allt." Risken med att uttrycka sig fyndigt är att det bara blir meningslöst.

Som Norrlandsskildring är romanen klichemässigt fokuserad på elände. Mörker, kyla, ensamhet, depression etc. Igen förundrar jag mig över att världens mest välmående land lyckas åstadkomma så gnälliga författare.

Beckomberga - en bok om människans lidande

Sara Stridsberg hade jag redan avslutat min relation med eftersom jag inte klarade av att läsa hennes krångliga romaner. Men när jag hörde att hon skrivit en roman om det legendariska mentalsjukhuset Beckomberga beslöt jag mig för ett nytt försök. Psykisk sjukdom har alltid intresserat mig.

Beckomberga - ode till min familj har höjts till skyarna av kritiken, och jag instämmer. Boken är både vacker och sympatisk. Det är faktiskt helt häpnadsväckande hur inkännande författaren beskriver patienterna på sjukhuset. De är inte konstiga, inte obegripliga, inte motbjudande. De är människor. Boken är skriven med tvättäkta empati.

Någon socialrealism är det inte frågan om, temat till trots. Och visst kommer jag på mig med att emellanåt undra: hur var det på riktigt? Stridsbergs stoff kunde i andra händer ha blivit rena socialmisären. En far som ideligen hotar att begå självmord. En dotter som ensam besöker pappa på mentalsjukhuset, år efter år.

Dessutom finns här händelser som om de verkligen hade inträffat på ett svenskt mentalsjukhus skulle bli rena guldgruvan för den grävande journalistiken: En hustrumördare på permission som har samlag med en minderårig. En läkare som nattetid festar vilt med sina svårt sjuka patienter.

Men som sagt, detta är inte en bok där författaren upprörs och moraliserar. Detta är poesi. Här beskrivs människans lidande, inte hennes ondska.

Den sanna historien om en massmördare

Tidigare blandade jag ihop de två amerikanska författarna Jayne Anne Phillips och Joyce Carol Oates. Liknande namn och liknande sätt att skriva, tyckte jag. Men av Phillips har jag inte läst något på kanske tjugo år. När jag nu återupptar bekantskapen med henne känns hon inte alls som en författare i klass med nobeltippade Oates.

Phillips senaste roman Historien om Quiet Dell handlar om en solochvårare som nästlade in sig hos medelålders änkor och sedan mördade dem, i ett fall även änkans barn. Romanen bygger på verkliga händelser i USA på 1930-talet. Fiktiv huvudperson är en kvinnlig journalist som rapporterar om rättegången mot mördaren.

Storyn är naturligtvis intressant men Phillips lyckas inte levandegöra de berörda personerna. Den mördade barnfamiljen stiger aldrig fram ur de gulnade tidningsartiklar där författaren förmodligen hittat den. Och psykopaten själv förblir en ondskefull gåta som läsaren inte får minsta grepp om.

Underligt oberörd läser man denna fasansfulla berättelse. Den fiktiva kärlekshistorien känns dessutom irriterande påklistrad, och irriterande är också beskrivningen av hur journalisten jobbar - i strid med alla journalistiska grundregler. Fast det kan i och för sig vara så journalister gjorde på den tiden, vad vet jag.

Att vara 60

Själv är jag inte riktigt ännu där men snart nog. Fyller 60 om några år.

Så det föll sig helt naturligt att köpa Cecilia Hagens essäbok Kulla-Gulla stretar vidare när jag fick syn på den på Emmaus. Den handlar om att vara kvinna och 60. Visserligen var jag inte så jätteförtjust i Hagens förra där Kulla-Gulla var i klimakteriet. Den läste jag ifjol, så den hade ju många år på nacken och kändes föråldrad.

Den här är från 2008 och känns betydligt fräschare. Kanske Hagens humor bättre kommer fram här. Hon berättar en hel del anekdoter från sitt spännande liv i den svenska kultureliten, och fokuseringen på åldersfrågan känns inte så dominerande som i den förra.

En del känns lite tjatigt och kunde med fördel ha strukits, men i det stora hela är det en rolig och underhållande bok som jag läste i ett nafs. Lite påminner Hagens sätt att skriva om Merete Mazzarellas, fast Hagen är ytligare.

Om en argsint finlandssvensk pappa

Jag har läst Ann-Mari Lindbergs tidigare böcker med förtjusning och därför blev jag väldigt glad när jag råkade sitta bredvid henne på teatern och hon berättade att hon har gett ut en bok till. Jag hade inte läst den, och hon lovade skicka den till mig. Ibland har man tur!

Boken är en barndomsskildring med titeln Pappa vet bäst. Det är inte frågan om en roman utan snarare en memoar, där Lindberg berättar om hur hon och hennes sex syskon växte upp i arbetarstadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Pappan som hade jobbat sig upp och blivit förmögen var en hetlevrad och auktoritär person, vilket gjorde barnens tillvaro högst besvärlig. Någon eländesskildring är boken ändå inte. Också pappans bättre sidor får utrymme i berättelsen.

Precis som Lindbergs tidigare böcker är också den här medryckande, lättläst och charmig. Författaren har en härlig humor och en alldeles speciell personlig berättarstil som jag som sagt är väldigt tilltalad av. Lite djupare tycker jag ändå hon kunde ha gått in på familjens uppenbara problem och svårigheter. I sina tidigare böcker har hon visat att hon är en mästare på att skildra traumatiska livserfarenheter.

Men på det hela taget alltså en läsvärd bok - inte minst lokalhistoriskt sett. I paketet som Lindberg skickade mig fanns också kopior på tre mycket välvilliga recensioner. Men Hbl lär inte ha recenserat boken som kom ut år 2013. Det var författaren ledsen över.

Svensk och rysk kulturgrädda

Om man har varit kompis med Nobelpristagaren Joseph Brodsky och med poeten Majakovskijs älskarinna Lili Brik, om man har fått ett antal målningar av den legendariska modernisten Kazimir Malevitj i present och smugglat ut dem ur Sovjetunionen, och om man dessutom är bästis och bundis med halva Svenska Akademien - ja då finns det väl rätt goda förutsättningar för en intressant självbiografi!

Bengt Jangfeldt blev som ung intresserad av det ryska språket och kom sedan att vistas mycket i Sovjetunionen. Hans självbiografiska bok En rysk historia handlar till stor del om alla de kulturpersonligheter han träffat, främst i Sovjetunionen (och sedan Ryssland) men också på annat håll.

Boken är tjock, nästan 500 sidor, men man läser den i ett nafs. Den är så spännande, så rolig, så underhållande och samtidigt så full av lärdom och livserfarenhet att man bara slukar den. Dessutom ger den en otroligt fascinerande inblick i det svunna Sovjetunionen.

Jangfeldt har tidigare skrivit flera biografier, bland annat om Raoul Wallenberg, och ett par gånger har han belönats med Augustpriset. För mig var den här ryska historien ändå första bekantskapen med hans verk. Vilken beläst och kunnig kulturpersonlighet!

Men Jangfeldt är inte bara kunnig, han hyser också en djup kärlek till det ryska. Boken som är alldeles pinfärsk utmynnar därför i en sorg och uppgivenhet över utvecklingen i Ryssland idag. Han förebrår sig att han låtit sig förblindas av önsketänkande - för visst har han ju hela tiden sett vad som var att vänta. "Hjärtat ville inte fullt ut acceptera det som ögat och hjärnan registrerade."

Men boken handlar som sagt också om annat än Ryssland. Jangfeldt är en gudabenådad berättare. Han kan beskriva arkivforskning så att det blir rena thrillern. Sällan är väl kulturhistoria så här underhållande!

Heidi hade rätt

Jag minns att jag tyckte Heidi Hautalas pamflett Venäjäteesit kändes onödigt negativ och pessimistisk då den kom ut år 2008.

Nu fick jag syn på boken i hyllan samma dag som det kom fram att Hautala finns på Rysslands svarta lista över personer som inte beviljas inresa i landet. Nyfiket bläddrade jag lite i den och plötsligt hade jag läst den helt och hållet.

Den här gången förefaller den inte det minsta pessimistisk, tvärtom. Den bild av Ryssland som Hautala målade upp redan år 2008 känns idag fullkomligt realistisk. Förtrycket av oppositionen, de politiska morden, paranoian för utländska agenter, osv. Alltihop fanns där redan då, för den som vågade se. Heidi hörde till de få som vågade.

Sorgligt nog känns de demokratifrämjande metoder som Hautala räknar upp i slutet av boken närmast omöjliga i dagens Ryssland. Som att vi borde stöda Rysslands medborgarorganisationer och demokratiska partier. Finns det ens sådana längre?

Moskva, jag älskar dig inte

Jag vet inte om Sergej Minajev har inspirerats av den ryska klassikern Tolv stolar, där huvudpersonerna jagar en förmögenhet som har gömts i en stolsits. Åtminstone kom jag att tänka på den när jag läste Minajevs satir Moskva, jag älskar dig inte. I den jagar huvudpersonerna en förmögenhet i en portfölj. Nästan ett århundrade skiljer de två böckerna åt, men den fartfyllda satiren och samhällskritiken är densamma. Minajevs bok är ändå betydligt mörkare i tonen.

Jag brukar klaga på att det är svårt att få tag på rysk skönlitteratur (i översättning) som utspelar sig i nutid. Minajevs roman från 2012 är troligen den första ryska bok jag läst där ordet Facebook förekommer. Någon realistisk vardagsskildring av rikssvensk typ är det ändå absolut inte frågan om, utan det är nattsvart satir för hela slanten.

Jag gillar visserligen författarens humor, men jag trivs inte alls med den kalla stämningen i boken. Personerna skildras fragmentariskt; skurkar, mördare, prostituerade, knarkare passerar revy i en aldrig sinande ström. Korruption och gangsterism präglar samhället. Om det verkligen går till så här i Moskva förstår man bra att författaren inte älskar staden.

Ett korn av sanning ligger det antagligen i beskrivningen. Åtminstone förefaller dagens Ryssland inte vara någon humanismens högborg. Romanens titel skulle kunna passa in på en bok av helt annat slag som jag läste ungefär samtidigt - Kalle Kniiviläs fantastiska reportagebok Krim tillhör oss.

Kniivilä åkte omkring på Krim strax efter annekteringen och talade med massor av människor som alla ger sin syn på det skedda. Den bild man får av händelseförloppet och hur det drabbat de berörda är fasansfull.  Moskva, jag älskar dig verkligen inte efter att ha läst detta. Men vilken otrolig journalistisk insats Kniivilä har gjort. I den här boken susar historiens vingslag.